Då.

Efter metoo 2017 tänkte vi nog att vi nått en milstolpe. Om den som utsätts fryser till och inte förmår reagera, så har vi väl alla insikten att vi faktiskt hjälper varandra?

Det är en stor förändring. Vi vet att vi måste ingripa. Och vi gör det. När det gäller öppna, subtila kränkningar kan det vara så enkelt som att slänga fram en fråga: Vad menar du? Vad var det som skulle vara roligt?

Arbetsgivare och organisationer vet också att de måste agera.

Men problemet är, att så länge det finns makt och hierarkier så finns det människor som utnyttjar sin överordnade position till att kränka. Och ofta där ingen annan ser.

Kanske minns du ett annat vittnesmål, som gavs av Linda som arbetade på Operakällaren, till Dagens ETC, hösten 2020:

”Han kallade in mig på sitt kontor. Och sa ’nu har jag gjort dig en tjänst så då får du göra mig en tjänst’. Så drog han ner byxorna och ville att jag skulle suga av honom. Jag … gjorde det. Nu efteråt undrar jag vad fan jag höll på med. Men då kände jag att jag var tvungen att göra det för att få behålla jobbet.”

Det är så grovt att det är svårt att ta in. Och hur lätt är det för den som utsätts att i efterhand berätta?

Den stora skillnaden metoo gjorde var att det plötsligt fanns en kanal att få berätta anonymt om allt som hänt som vi hållit tyst om. Skammen över att det skett, att vi ”låtit” det ske. Inte minst hos den som i vanliga fall ser sig som kapabel att sätta gränser; när hon hamnar i en situation där hon inte förmår – då kommer skammen. Och svårigheten att berätta.

Men att vi ändå gör det, bryter tystnaden och pratar om de sexuella trakasserierna, ofredandena och övergreppen, igår, idag och imorgon är vad som krävs för att förändra.

I veckans tidning undersöker vi vad som hänt efter metoo. Och finner att den stora förändringen är att samhället faktiskt uttalar att den här formen av maktutövning inte är okej. Innebär det att situationen förändrats? Det vet vi inte. Det har inte gått att mäta. Däremot framkommer en skakande slutsats: För de allra mest utsatta har inget förändrats. Det är en insikt vi måste ta till oss. Den om solidaritet. Vi kan aldrig nöja oss med att det blir bättre bara för vissa.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.