Sanna Schiller: ”Vi höll varandras ryggar”

Jag gick på mellanstadiet första gången någon kallade mig hora. Jag minns varje liten detalj. Jag och min bästis hade varsin för stor dunjacka på oss, det var modernt i mitten av 90-talet. Hennes var blå och min neongul. I sakta mak gick vi ner för trappan som skulle ta oss från skolan till Långgatorna. Vi hör att någon ropar efter oss, det är den nya killen i klassen. ”Horor!”. Igen och igen. Vi var elva år gamla. 

Vårt horande fortsatte tydligen upp på högstadiet, killar ropade efter oss i korridoren och kladdade ”fitta” på våra skåp. Vi sa till varandra att inte spelade någon roll, att vi inte brydde oss. 

Mitt i det helvete som det innebär att vara tonåring gick jag i en klass med fantastiska tjejer. Vi tog en självklar plats i klassrummet, ifrågasatte, styrde och ställde. Framför allt höll vi varandras ryggar. Det blev räddningen. 

I samma veva släpptes boken Fittstim. Antologin som berättade om sexualundervisning, anorexi, våldtäkt, att växa upp och leva som ung kvinna. Jag läste den två gånger på raken. I förordet skrev redaktörerna Belinda Olsson och Linda Skugge: ”Vi vill visa att vi finns och att vi bryr oss. Vi är coola, snygga, tuffa, smarta, roliga och framför allt så är vi feminister.” De blev mina förebilder, de och alla andra feminister som skrev i boken. Det var inte längre hopplöst och hemskt. Det fanns något annat, något större, som vi kunde ingå i. 

Därför är jag så satans besviken nu. Linda Skugge har sedan länge tappat kursen. Belinda Olsson följer raskt efter i hennes spår. Debatten om hennes SVT-program Fittstim – min kamp rasar samtidigt som jag skriver den här krönikan. 

Jag trodde att vi kommit längre än att Public Service bestämmer sig för att göra ett program om feminism och få för sig att frågan om feminismen spårat ur? Programmet väljer inte att lyfta alla de fantastiska kvinnofolkrörelser som står upp när samhället sviker. Eller ifrågasätta varför löneskillnaderna mellan män och kvinnor ständigt står stilla, varför kvinnor fortfarande tar ut den absolut största delen av föräldraförsäkringen? Eller varför inte diskutera hur arbetet med dagens jämlikhetsfrågor ofta hänger ihop med antirasism? 

Nej, istället väljer SVT och Belinda Olsson att göra ett program som förlöjligar kvinnors kamp för lika värde och rättigheter. Som hånfullt berättar om hen-dagis. Belinda Olsson tycker nämligen att ”feminismen måste tåla att ifrågasättas” och skriver ett långt försvarstal till sitt program på Aftonbladet Debatt. Redan innan det sänds.

Vad hon missat är att feminismen ifrågasätts varje dag, året om. Så fort du råkar öppna munnen och avslöja den stora hemligheten att du är feminist är debatten igång. 

Feminister tar fighten varje dag. På våra jobb, i våra relationer och i vår vardag. Den feministiska kampen för jämlikhet är spretig och har många röster, den drar åt många håll och utvecklas i olika riktningar hela tiden. 

Det är ledsamt att du inte känner igen dig i den längre Belinda. Men under tiden du undersöker hur mycket feminism mannen tål kämpar vi vidare. 

Sanna Schiller är frilansskribent.