Under slutet av förra året läste jag så många fantastiska krönikor, debattinlägg och ledare som alla på ett övertygande sätt beskrev vad vi skulle undvika att göra i efterspelet av terrordåden i Paris.

Vi har i modern tid tydligt kunnat se att det inte går att bomba bort terrorism. Alla är i stort sett överens om att USAs invasion av Irak var ett fiasko. (Till och med Carl Bildt tycker att det var ett fiasko. Om än ett rättfärdigat fiasko.)

Det är också uppenbart hur vi i väst har en stor skuld i det som sker i mellanöstern, rent historiskt – dels genom kolonialismens blodiga arv, dels genom hur västmakter i modern tid stöttat olika diktatorer och rebellgrupper. Vilka vi stöttat har dessutom kontinuerligt ändrats lite godtyckligt – ofta beroende på vad som varit mest lönsamt för stunden.

Som en konsekvens av bland annat detta har stater upplösts, människor tvingats på flykt, stora mängder vapen hamnat på vift.

Det är helt enkelt inte en gåta att det ser ut som det gör just nu.

Detta var världen kortaste sammanfattning av läget. Men det är för att jag vill vidare. Och det har jag känt när jag har läst de tvåhundra senaste – mycket klarsynta och smarta – analyserna av den historiska bakgrunden, den komplexa skuldfrågan och listor på vad vi gjort fel. Och ska undvika att göra.

Samtidigt är det som att alla fortfarande väntar på att någon ska yppa den enda sanna lösningen. Som dessutom ska vara enkel. Om vad vi ska göra.

Vi verkar glömt bort vilket envist byggande som krävts för varje framsteg som gjorts genom historien. Den långa kamp som krävdes för att uppnå den allmänna rösträtten, den kvinnliga rösträtten, för arbetsrätt, för semesterveckor, för hbtq-rättigheter, för varje liten demokratisk vunnen millimeter. De risker, de uppoffringar och den långtråkighet så många uthärdat. De kompromisser, de ständiga stegen tillbaka. Och framför allt det eviga långsamma byggandet.

Det har hela tiden handlat om små enskilda initiativ och stora strukturomvandlingar. På samma gång.

Vi måste fortsätta bygga. Och sen, när vi har byggt, måste vi fortsätta bygga. Och när det vi byggt rasar måste vi redan ha börjat bygga på annat håll. Det kommer alltid att komma fler bakslag av alla slag – nya terrordåd, nya framgångar för fascismen och egoismen. Det vi bygger kommer inte löna sig eller ge några resultat som syns direkt.

Men det finns inga snabba mirakellösningar som kommer att få bort terrorism, diktaturer, diskriminering, fördelningsorättvisor eller effekterna av klimatförändringarna eller något annat av allt det många av oss kämpar mot i det lilla och i det stora.

Försvann sexismen automatiskt från svenska humorscenen för att många tog avstånd från Kringlan? Nej, det krävs massa andra insatser också, överallt, hela tiden.

Så han är inte ansvarig för sina uttalanden och hot? Jo, det är klart han är! Men det ligger också en struktur bakom, som gör att det hela tiden kommer komma nya kringlor. Och andra sexistiska bakverk.

Vi måste bygga jämställdhet. Hela tiden.

På samma sätt som Jihadismen ligger bakom och på alla sätt och vis är ansvariga för sina fruktansvärda terrordåd i Paris, Istanbul, Burkina Faso mm, så finns det också strukturer som skapar grogrund för dem. Liksom när det gäller de terrordåd som utförs av högerextremister. (Och vänsterextremister och mittenextremister, måste jag förstås tillägga, eftersom jag ibland jobbar på public service.)

Alla vill ha en enkel lösning. Jag också. Men det finns ingen. Enkla lösningar presenteras av livscoacher för personlig utveckling. Och det är förhoppningsvis inte de som kommer styra utvecklingen i världen. Det kräver svåra lösningar. Och framför allt långsamma lösningar. Lösningar som inte ens känns som lösningar.

I det avseendet förändras ingenting ens av så graverande händelser som de i Paris.

Vi har inte varit naiva. Naivt är att tro att vi kan bemöta attacker mot öppenhet med slutenhet, att tro att vi kan betvinga våld med våld.

Vi har inte varit naiva och borde sluta kämpa så hårt för att bli det.

Vi kommer inte uppnå någon världsfred i år heller eller nästa år eller kanske inte ens under detta unga sekel.

Och det är svårt att föreställa sig att det vi gör och bygger främst handlar om hur vi vill att världen ska se ut om tvåhundra år. Men det är precis så vi måste lära oss att börja tänka.

Särskilt när den parallella utmaningen handlar om klimatet.