När jag var barn ville jag hemskt gärna vara föräldralös. Det beror på att jag, av någon anledning, läste en massa barnböcker från förra sekelskiftet och de är alldeles nerlusade med föräldralik. Alla spännande romanhjältar var föräldralösa: Anne på Grönkulla, Pollyanna, både Sara och Mary i Frances Hodgson Burnetts klassiker ”En liten prinsessa” och ”Den hemlighetsfulla trädgården” – alltså, för att något någonsin skulle hända i mitt liv skulle jag tyvärr bli tvungen att spola mina föräldrar. Jag tyckte förstås att det var tråkigt, men jag såg det som ett nödvändigt ont för att lösgöra den livsförändrande kedjan av äventyr och insikter som automatiskt följer föräldralösheten. Jag önskade inte livet ur dem per se men såhär: jag hoppades kanske att vi skulle tappa bort varandra i något fjärran land och sen återförenas efter en serie strapatser.
Förutom traven av döda päron hade böckerna något annat gemensamt: romanhjältarna tog sig igenom ågren och elände, fulhet och hunger med hjälp av fantasin. Anne på Grönkulla fantiserade sig ur alla omständigheter: sin kroppsform, sin hårfärg, sitt ansikte och till med sitt namn. När den svinrika Sara i En liten prinsessa plötsligt blev föräldralös, fattig och förpassad till vinden som tjänsteflicka på sin internatskola använde hon fantasin för att överleva. Hon fantiserade fram middagar när hon var hungrig och varma kläder när hon frös.
Det är så rart, förra århundradets lobbying för fantasin. Vem uppmuntrar oss att fantisera idag?
Du ska inte kunna fantisera dig ur ditt fula hår, du ska behöva köpa dig ur ditt tillstånd
Nyligen skrev Clara Popenoe Thor en text i DN om att alla borde sluta lyssna på poddar. De är trojanska hästar av reklam och tomt prat, skriver hon. När hon pratar med människor i sin omgivning om varför de lyssnar på poddar lyder svaret ofta: Det är bättre än rösten i mitt huvud.
Det obekanta är förstås skrämmande – och rösten i huvudet har blivit just främmande. Det är inte så märkligt, samtiden kretsar i stort sett kring att ballgaga just den rösten hos oss alla. Wherever du skrollar, där finns gagballen. Du ska inte kunna fantisera dig ur ditt fula hår, du ska behöva köpa dig ur ditt tillstånd. Och när rösten ibland, oftast av en olyckshändelse, råkar få lite svängrum, typ när mobilen laddar ur i kollektivtrafiken, så kväver den bara fram en liten påminnelse: döden, döden.
Vem vill höra på det örat? Då ligger det förstås nära till hands att täppa till kryphålet.
Frågan ovan är kanske felställd. Vem vågar fantisera idag?
Jag födde nyligen en son, han ammar mycket. När jag dyker ner i soffan med honom ropar jag samtidigt panikartat åt min man: sätt på teven fort!! Annars hinner ju rösten krypa fram och påminna: döden, döden.
Den som inte hör sig själv blir ett alldeles utmärkt kärl för allehanda slask.
De nya skärmråden kanske ni säger – eftertankens kranka blekhet säger jag. Lite sent påtänkt. Döden, döden.
Men Australien kanske är något på spåren: landet ska nu lagstifta om åldergräns för sociala medier, det ska bli förbjudet för barn. Klokt kanske, att med lagens långa arm förhindra marknadskrafter från att ballgaga alla barn.
Som det ser ut nu, när global popcornhjärna råder, skulle de flesta inte kunna fantisera fram ens en äggmacka om de förpassades till en kall brittisk vind av en otäck Miss Minchin.
