Uffe Enokson: Vi har alla en plikt att göra rätt

Problemet är att plikten att göra rätt inte behöver utmynna i goda handlingar. Historien är fylld med exempel på hur tvivelaktiga politiska ideologier och offentlig organisation har upprätthållits på grund av att människor gjort sin plikt. De har gjort rätt utifrån de lagar och förordningar som upprätthåller orättvisor och förtryck av minoriteter och oliktänkande. Pliktkänslan kan med andra ord komma i kollisionskurs med solidariteten.

Låt oss ta Försäkringskassan som exempel. Både ETC och Smålandsposten har på senare tid visat exempel där Försäkringskassan tycks vara alltför fyrkantig då bedömningen av personlig assistans har hårdnat betydligt. Något som gör att vissa av de som har behov inte får den hjälp de behöver. De som jobbar på Försäkringskassan gör sin plikt gentemot organisationen och de regler och paragrafer som gäller. De gör rätt. Men det blir fel. Sociologen Zygmunt Bauman kallar detta ”det moderna samhällets etiska kris”.

När plikten att göra rätt ska upprätthållas i hierarkiska system, menar han, tappas moralen att göra goda handlingar bort. En stärkt pliktkänsla i sociala institutioner kan med andra ord öka lidandet för enskilda, ett problem som även gnager i de som är anställda i organisationen. Höga sjuktal, långa sjukskrivningar och hög personalomsättning är tecken på det. Viljan att göra gott drunknar i plikten att göra rätt.

Problemet uppstår när det moraliskt rätta i de organisationer vi skapat för att praktisera den goda tanken att hjälpa, i stället upprätthåller Försäkringskassans och socialtjänstens kontrollerande roll gentemot sjuka och fattiga. Det har gjort att förtroendet för svenska myndigheter sjunker. De linjeorganisationer som omorganiserats fram de senaste decennierna, kanske främst i den sociala sektorn, har bland personalen skapat en rädsla att göra fel, hamna utanför gemenskapen och förvisas ut i en värld där man själv blir en patient, en brukare, en klient. Strandsatt i en utsatt värld på andra sidan skrivbordet. Rädslan stärker lojaliteten till arbetsgivaren, trots en allt svårare arbetssituation.

Det handlar i grunden om tillit. Det är tillit som är oljan i samhällsmaskinen. Har vi inte tillit till att välfärden fungerar och att uppbackning finns där när vi blir sjuka, arbetslösa och i behov av resurser som inte finns tillgängliga på annat sätt, då riskerar vi att förlora förtroendet för våra samhällsinstitutioner. Tilliten är inte enkelriktad. Den går åt båda hållen.

Viljan att göra rätt och plikten att göra vad lagen och arbetsgivare förväntar sig kan vara ett svåröverskådligt dilemma. Men vad händer om vi inte klarar av att se förbi det samhälle och den organisation vi är en del av? Frågan som borde tas upp är: Hur kan vi stärka och underlätta för viljan att göra gott och samtidigt utbilda och anställa till en arbetsmarknad som efterfrågar yrkesmän som gör rätt?