Det upprepas, till vad som känns som oändlighet, att vi ska hålla i och hålla ut. Men håller någon i någon annan? Håller någon dig? Och mig? Och oss tillsammans? Vem då? Plötsligt ropas det om solidaritet på ett sätt jag inte kan minnas från någon annan period av min livstid. Nu passar det. Denna vackra idé, detta förpliktigande påstående om att vi sitter i samma båt och därmed också är skyldiga de andra passagerarna vår lojalitet, vår förståelse och vårt bidrag till det gemensamma. Att vi själva kan och ska förlita oss på andra, för att vi är ett gemensamt. Det talas plötsligt om sammanhållning i samma Sverige som växande inkomstklyftor var dag delar allt djupare.

Vi ska hålla ihop för att inte splittras och falla ut i vadå? I det som sedan länge varit den samhälleliga berättelsen om allt som är något värt? Individen. Själv är bästa dräng. Satsa på dig själv. You do you. Du är själv ansvarig för ditt liv, dina val och dess konsekvenser så sköt dig själv å skit i andra. En ideologisk entreprenörs-fostran som nu kraschar in i faktumet att vi alla är en del av samma samhälle. I att det finns ett ömsesidigt, kraftigt beroende som ingen glättig höger-KBT har kunnat avgifta ordentligt. Visst behöver vi varandra, men det blir för jävla stötande när vissa samtidigt lever på oss andra.

I pandemin finner jag mig isolerad. Ensam. Avskuren från omvärlden. Men det är inte första gången min lägenhet framstår som en cell. Det har den gjort i tider av arbetslöshet, sjukdom och när arbetets och moderskapets villkor förvägrat mig en meningsfull fritid. Det har den gjort när klassamhällets avgrund uppenbarat sig och ingen yttre bekräftelse har funnits i känslan av att själv är världens både sämsta och allra mest sammanhangs-abstinenta dräng. Då hördes inga rop på solidaritet. Då fanns ingen myndighet som sa att vi klarar det tillsammans.

Mycket av den ökade smittspridningen sker bland de unga. Deras oansvariga val och egocentriska beteenden hotar de som nu plötsligt påstås betyda nåt: de äldre, de sjuka och inte minst vårdpersonalen. Men vad gör dessa nyutnämnda samhällsfiender om inte praktiserar precis vad de har lärt sig? Har de inte spenderat sina dagar i det nyliberala skolex­perimentet och hört till leda att de är sin egna lyckas smeder? Har de inte injicerats med det fria valets och individens storhet på ett sätt som nu måste orsaka mentala frontalkrockar i vad man ska göra? Hur ska de kunna förhålla sig till det högst ofria valet att följa restriktioner för ett virus som inte främst drabbar dem själva? Hur kan den generation som tydligare än någon annan levande fått veta att de inte kan förvänta sig ett skit av samhället, sam­tidigt förväntas ta samhällsansvar?

Vilken är egentligen denna solidaritet som verkar helt frikopplad från sin förutsättning: likvärdighet? Min son har den senaste tiden snöat in på berättelsen om Titanic. När jag berättar för honom om hur de olika passagerarklasserna isolerades på olika våningsplan och hur olika rustade de var inför katastrofen kunde det lika gärna varit Corona-Sverige jag talade om. Kanske sitter vi verkligen i samma båt, men hur orättfärdigt är det inte att utkräva likvärdigt ansvar när vattnet forsar in hos de lägre samhällsklasserna och andra fortfarande flyter ovanpå?

Vi kämpar, vi håller om, i, ut och vi går under. Vi offrar psyken och relationer, folk dör ensamma på sjukhusen och de som har jobbet kvar sliter i arbetsmiljöer som hade vart helt oacceptabla före pandemin. Hyror fortsätter höjas och anställningskyddet monteras ner. Självklart ska vi följa restriktioner, jag säger inget annat. Men det står mig upp i halsen när det slängs hit och dit med värden, som politiken så fullständigt förkastat, likt sammanhållning och solidaritet. Hur kan de tro att vi någonsin kan vara ett tillsammans, i ett system där den ene fortsatt ska ha sitt – på bekostnad av en annan?