Jag hör folk tala om en rädsla att sådant här ska kunna hända i våra betydligt mindre samhällen. Förvisso är det väl så att den sortens förövare som ”spränger sig själv” vill förorsaka maximal skada och få så mycket publicitet som det går. Och då söker man sig till stora samhällen. Men undran kan komma, tänk om någon som finns bland oss som känner sig illa behandlad, nysvensk eller traditionell, får inspiration i en inte helt frisk hjärna att göra en desperat handling. För desperata människor möter vi ju. Förvisso finns det människor som är desperata för att de inte får uppehållstillstånd, men vi kan ju också möta de som är frustrerade över sin dåliga ekonomi eller katastrofala livssituation som de ser har sin grund i att de blivit illa behandlade av myndigheter, kommun eller medmänniskor. Tänk om också en sådan får idén att använda en lastbil för att hämnas.

Så kan tankarna gå.

Och på det vill jag tänka realistiskt, och då säger mig mitt förnuft att våra små samhällen har en skyddsfaktor, nämligen att man känner igen varandra, att man har en relativ närhet till de man möter. Och den som man har någon slags relation till skadar man inte bara för skadandets skull.

För att vara trygga är därför mötesplatserna viktiga, där vi kan något bekanta oss med varandra. Skolor, arbetsplatser, föreningar, kyrkor, moskéer, fotbollslag, torg, kaféer, affärer ... ”You name it”. Där vi får tillfälle att bekanta oss med varandra. Ju fler och av olika slag desto bättre.

Det här med vad som ger livet mening. Vetenskapliga undersökningar har visat att för att känna lycka så behöver man finna ett sammanhang att finnas i. Lycka ger livet mening, och en lycklig människa sätter sig inte i en lastbil för att döda andra. Att uppleva misstänksamhet och avvisande kan däremot skapa sådana tankar, så låt oss bjuda in varandra!