Överallt i världen läggs det stort fokus på att lära barn att skilja rätt från fel. Vi förespråkar för de små liven att de ska tala sanning, så att samvetet känns rent och hjärtat lätt. Det är som en outtalad överenskommelse oss vuxna emellan, oavsett hur väl man själv lever efter de lärdomarna.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Men när det lilla barnet växer upp får det möta något helt annat än vad vi vuxna har förberett dem för och utlovat. Barnet möter en gråvärld, där sanningen inte alltid leder till rättvisa och upprättelse. Där ärlighet i stället kan leda till hot och ensamhet.
#Metoo-kampanjen har dragit ut många förbrytare i dagsljuset. Det har skrivits mycket om flera inflytelserika människors övergrepp, och lika mycket om chefers och olika branschers tystnad. Kampanjen pekade ut mediabranschen, byggbranschen, krogbranschen, riksdagen och även skolvärlden. Flera gånger har de drabbade uttryckt ”de här visste alla om, och gjorde inget”. Oavsett miljö och ålder har alla offer haft en gemensam upplevelse av att ha blivit nedtystade och förminskade.
Det är offrens möte med ledningen, vuxenvärlden och kollegor som har gjort mig mest chockad. Det första mötet för en som har blivit utsatt för sexuella övergrepp och trakasserier (eller någon form av diskriminering) är en sån avgörande faktor för hur hen går vidare. Mörkertalet växer av fler anledningar än rättsväsendets omtalade brister.
Jag har verkligen haft svårt att begripa vidden av den systematiska mörkläggningen. Även om det vid det här laget är välkänt att mörkertalet är stort bland våldsoffer, så pratades det inte i särskilt stor utsträckning om varför. Det mäktiga med #metoo-kampanjen är just att den belyser hur tystnaden många gånger är orsakad av, eller förstärkt av, fler än bara gärningsmännen.
Den senaste veckan har jag läst om hur kollegor och chefer reagerat när personal har trätt fram. De har förminskat, hånat eller rent utav blivit aggressiva gentemot de utsatta. Det har vittnats om hur skolpersonal mött elever med en utskällning, i stället för stöd. Detta blir ytterligare ett övergrepp som sätter sina spår. Reaktionerna är långt ifrån den outtalade överenskommelsen vuxna emellan – sanningen som utlovades föra med sig rättvisa har i stället fört med sig utfrysning, ytterligare hot, krossade drömmar, och förstörda karriärer.
I ett pressat läge när man måste ta ställning, vinner den redan upptrampande vägen alltför ofta. I samma stund som man tagit den lätta vägen straffar man den som har vågat tala ut. Sedan fortsätter vi att lära barn att tala sanning. Vi ger dem alltså en moralisk kompass som de inte bör följa, för vi kommer att straffa dem som har vågat.
