Nyss var det Netflixpremiär för ”Desperately seeking soulmate: Escaping Twin flames”, en dokumentärserie om en amerikansk självhjälpsrörelse som härjar på nätet. Ledarna säger att det absolut inte är en sekt och tur är väl det, för det skulle betyda att sektledarbranschen gått alldeles åt skogen.
I fyra avsnitt vittnar offer och anhöriga om hjärntvätt, manipulation och övergrepp. Allt börjar i den varma gemenskapens smekmånad, sen snörs samvarons sidenband åt allt hårdare. Medlemmarna börjar bryta med sina familjer och gör allt för att blidka sin guru, den nyaste inkarnationen av Jesus (en surfarkille som heter Jeff, vars version av bibeln börjar med orden ”Are you horny?”).
Det kan vara att allt från att skuldsätta sig genom att köpa oändligt många dyra onlinekurser till att genomgå ett könsbyte. Vad gör man inte för herren.
Twin Flames Universe började som en onlinebaserad självutvecklingskurs för människor som sökte sin tvillingsjäl, eller twin flame. Enligt New Age har alla har en twin flame – och för bara 200 dollar i månaden garanterade surfarkillen Jeff och hans fru Shaleia att de skulle hjälpa kunderna att hitta sin. Kursens lärjungar bestod mest av vilsna själar, ofta olyckligt förälskade eller nydumpade. Till en början kunde ens tvillingsjäl vara vemsomhelst i världen, men snart fick ledarna en vision om att det måste vara någon annan i gemenskapen. Gruppen bestod mest av heterokvinnor, ack ack, men! Lyckligtvis fick ledarna också en vision om att typ hälften av heterotjejerna egentligen var män och därför måste genomgå en könskorrigering. Och bli ihop med en tjej. Och så blev Jeff Gud och ja, resten är historia.
Hur TFU har kunnat samla tusentals människor är en gåta. Det okarismatiska ledarparet försöker inte ens visa upp några underverk, de sitter framför zoom hela dagarna i fula kattöron och säger till sina anhängare att stalka sina ex eller byta namn från Ann till Dan. När de tillkännager att Jeff egentligen är Jesus är det för att ”båda har långt hår”.
Jeff och Shaleia insisterar på att TFU absolut inte är en sekt och tur är väl det. Forna dagars sektledare brukade iallafall ha hyfs nog att fejka mirakel för att övertyga sina anhängare. Jim Jones hade stora healinguppvisningar där han ”botade cancer”, tillbedjare formligen spottade ur sig tumörer (skådisar och rå kycklinghjärna, men ändå, ambitiöst, särskilt med tanke på salmonellarisken och allt). Buddhafields Jaime Gomez tryckte sina fingrar mot tvivlares pannor, blinkade med en ficklampa och fick dem att se ljuset. Shoko Asahara gav sig på att levitera och övertygade sitt gäng om att hans smutsiga badvatten var heligt. Det visar ändå på en nivå av engagemang som är ganska imponerande.
TFU orkar inte ens använda ett bättre typsnitt än typ ”Papyrus” och deras tempel är en zoom-länk.
De slappa onlinebaserade självhjälpssekterna och stallen med ”spirituella influencers” blir allt vanligare. Teal Swan är ett känt exempel (ännu en person som insisterar på att hon inte är en sektledare). Ensamheten och den själsliga hungern är så stor att välutbildade människor gladeligen eldar upp sin tillvaro för att få vara en del av ett pyramidspel som kränger kurser i nyandligt självledarskap. Jag önskar bara att de krävde bättre sektledare, det förtjänar vi faktiskt.
