Dramatikern Markus Lindeen hade dykt ner i demonregissörens arkiv och hittat ett gäng skisser och ofullbordade manus. Många helt groteska.

Bland fynden fanns exempelvis en pjäs om en kannibal som ätit upp sig själv samt en påtänkt erotisk komedi om en kungafamilj, som enligt manus börjar med bilder på ett ”homeriskt knull”. Om möjligt ännu konstigare var skisserna till en monolog som helt utspelade sig inne i en livmoder – en del i den ofullbordade pjäsen ”Från sperm till spöke”.

”Vad ska jag skriva för något jävelskap i morgon då?” antecknade Bergman tydligen i blocket intill sitt fostervattenverk.

Uppsättningen fick mig att förstå en sak: Det verkar ha behövts en hel del bottennapp i marginalerna för att skapa mästerverk som ”Fanny och Alexander”, ”Scener ur ett äktenskap” och ”Persona”.

En helt annan kreatörs usla idé var den brittiska komediserien ”Heil honey, I’m home”, en buskis-sitcom om Hitlers vardagsliv och hans judiska grannar som skulle ha sänts på BBC 1990, men som tack och lov stoppades redan efter piloten. Utförandet var kränkande i sin uselhet och en kritiker utnämnde snabbt serien till ”världens mest smaklösa sitcom”.

Få uppskattade det trallande introt med nazistiska typsnitt och scener där Führern kom hem och busigt masserade Eva Braun i köket: ”Här kommer kittelmonstret!”.

Men trots fiaskot vågade någon testa idén igen. 2019 kom regissören Taika Waititis långfilm ”Jojo Rabbit” och visade att det visst gick att skapa kvalitativ humor med en fjantig Hitler i rollbesättningen (här som en låtsaskompis till en naiv tysk pojke). Jag grät i slutet av filmen, och – ursäkta spoiler – det var inte direkt för att filmen förminskat Förintelsen. Snarare tvärtom.

Jag älskar att läsa om misstag och pundiga planer i kulturen. Förmodligen för att förlåta mig själv för de dumheter jag gjort och sannolikt kommer att göra i framtiden. Därför slukade jag Tone Schunnessons nyutgivna bok ”Dagarna dagarna dagarna” om den avdankade bloggaren och realitystjärnan Bibbs som allt tycks gå åt helvete för. Särskilt när hon försöker rassla fram 100 000 kronor på en vecka för att köpa ett hyreskontrakt.

Bibbs delar upp alla människor i idioter och töntar, vilket beskriver olika sätt som folk är dumma i huvudet på.”En tönt är kanske snål, medan en idiot bränner alla sina pengar. En tönt går hem tidigt från festen och missar det roliga – en idiot stannar för länge och förstör det roliga för andra” , förklarade författaren i SVT:s Babel. Själv är hon liksom Bibbs en idiot, men ”kämpar för att bli en tönt”.

Jag kände en sån befrielse av att höra Tone Schunnesson säga det där. Alla är vi dumma i huvudet på något sätt, hur mycket somliga av oss än intalar oss att vi är goda och duktiga. Resonemanget gav också en sällsynt påminnelse om att det försiktiga och ständigt säkrade beteendet också har ett pris: Det skulle bli så fruktansvärt tråkigt om vi töntar tog över.

Vi lågrisktagare är faktiskt också lite dumma i huvudet när vi fegar ur i rädsla för att göra minsta misstag. Det kan vara värt att tänka på i en tid när hårda moraldomar avfyras blixtsnabbt i sociala medier. Man måste väl få tänka fel någon gång, utan att det kostar för all framtid?

Att komma ihåg att livet är en arbetsprocess, även om vi sätter andra rubriker på det än ”Från sperm till spöke”.