Ungar röker braj utanför fritidsgården
Tjackisen står och dyrkar nåt av låsen
Polarens mamma gömmer systembolagspåsen
Välkommen till mina områden!
Svär att alla här sitter fast i psykosen
In och ut, ut och in från Kriminalvården
Som om politikerna glömde postkoden
Välkommen till mina områden!
Tolvåringen jag känner bor visserligen i Malmö innerstad och har sett sin beskärda del av tjackisar och brajrökare, men det är rätt långt mellan hans medelklassvarma bostadsrätt och Orten. Rent mentalt alltså. Med cykel tar det väl tio minuter.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Orten är, för den som inte är nere med kidsen, en sorts samlingsbegrepp för förorten, närmare bestämt de förorter som byggdes som en del i miljonprogrammet, närmare bestämt den del av miljonprogrammet som koncentrerade sig på höga hus och blåsiga torg och som ganska snart fick "problemområden" stämplade på sig.
Orten är ingen speciell ort, det är en speciell sorts ort. Orten finns utanför Stockholm och Göteborg, här och där i Malmö, i utkanterna av Örebro och Jönköping och Uppsala, varhelst 60- och 70-talens byggherrar fick för sig att man behövde dumpa lite betong.
I orten påstås man prata på ett visst sätt, med många slangord hämtade från turkiska och persiska och arabiska och amerikansk hiphop. Dogge Doggelito har tillsammans med språkprofessorn Ulla-Britt Kotsinas gett ut boken Förortsslang (2004), där de inte gör någon skillnad mellan hur man pratar i olika förorter utan framställer det som ett enhetligt språk.
Redan på The Latin Kings första cd, Välkommen till förorten (1994), publicerade Dogge Doggelitos dåvarande hiphoptrio en karta i det medföljande häftet där deras Norra Botkyrka och Alby låg granne med Malmös Rosengård. Det må vara 60 mil geografiskt mellan platserna, mentalt finns inga avstånd alls.
Till bilden av orten, både som den förmedlas av medier och ortsborna själva, hör också social problematik, etniska motsättningar, misstänksamhet mot stat och samhälle.
Att en tolvåring på betryggande avstånd från orten låter sig tjusas av raptexter om skåpsupande mödrar och cykelstölder är inte särskilt konstigt. Tolvåringens mor läste i samma ålder Christiane F:s misärskildring Vi barn på Bahnhof Zoo/Gänget i tunnelbanan (1978). Själv var jag, som alltid legat minst två decennier efter, som besatt av Kenta och Stoffe. I båda fallen var livet vi romantiserade, eller fascinerades av, lika avlägset våra egna som vilken sci-fi- eller fantasyrulle som helst.
Och nu kan man prata om socialpornografi eller den privilegierades syn på världens elände som något man kan stänga av eller lägga ifrån sig när man behagar. Man kan diskutera om en tolvåring verkligen ska idolisera människor med ett kriminellt cv och det moraliskt tveksamma i att elände blir attraktivt. Dessutom kan man förstås kasta in ett ord som "appropriering" i debatten och problematisera hur en medelklass suger subversiviteten ur underklassens kulturmarkörer.
Men tolvåringen är i alla fall högst medveten om att det finns andra områden än hans med sämre förutsättningar än han. Det måste vi ändå se som en början på något. Successivt kommer han kanske att inse att han är privilegierad och eventuellt kommer han en dag att göra något åt det. Om detta kan vi intet veta. En sak kan vi dock vara helt säkra på: han kommer garanterat inte att lyfta ett finger för att lindra världens elände om han aldrig får höra talas om det.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
