Den var alltid lite associerad med dödsrädsla för mej. När jag var en sådär 6-7 år satt jag i den och gungade, i ett radhus i Farsta, och bakom den på väggen satt det en elektrisk kontakt.
Jag råkade få håret i kläm mellan gungstolen och stickkontakten och när det slet till i hårbotten så det gjorde ont blev jag rädd.
– Dog jag nu? Frågade jag min storasyster. Jag tänkte att jag hade dött, att jag nu var död utan att känna nån skillnad.
Sånt kunde jag berätta för Kristina utan att hon garvade, eller det gjorde hon, men aldrig uppifrån. Aldrig så där främmande, normalt, som vissa kan passa på att garva, när man berättar nåt konstigt om sej själv.
Jag slog sönder gungstolen och medans bitarna brann, i en tunna som jag brukar göra biokol i, satt jag bredvid och drack en öl och grät en skvätt. Och det kalla majregnet kom in över åkrarna och träffade elden i tunnan, förångades och försvann.
Kristina garvade mycket. Jag såg henne aldrig gråta. När hon var lessen skrev hon sms som rakt av var poesi. Då höll hon sej borta från mej, men meddelade sej med skrivna ord.
Social distansering fast med bibehållen kontakt var hon en mästare på
Vi kom varann nära under några år, det började med en begravning, Allan Edwalls begravning. Hon satt bredvid mej och skulle gå upp och läsa en dikt hon hade skrivit om Allans död.
Hon gillade Allan, man kan nog säja att hon älskade honom.
Dom hade gjort en massa kul ihop. Nu satt hon där och sa tyst till mej att hon inte kunde andas. Prästen stod och mässade. Jag var också nervös, skulle spela en låt.
Jag såg att det var sant det hon sa, hon satt liksom och kippade efter andan.
Jag tänkte att fan va jobbigt att va en offentlig person och ha en sån scenskräck, och jag blev rädd att hon inte skulle fixa det.
Men sen gick hon upp, rev av en otroligt sorglig och gripande dikt med exakthet och närvaro. Så satte hon sej bredvid mej och garvade. Som om det inte var nån stor sak.
Sorgen hos henne var lätt som en samba av Cornelis, eller som en glittrande havsyta.
Med milsdjupa havsdjup under, som man fick titta ner i om man ville. Och vågade.
Vi fann varann där i den där ödsligheten och en gång tog jag med min kompis Strängen när hon skulle läsa dikter. Jag har lite svårt för diktuppläsningar, men Kristina läste på ett sätt som inte var högkulturellt utan bara tydligt och inbjudande, så jag tänkte att det här skulle nog till och med Strängen gilla. Det gjorde han också, men framförallt hade Strängen en mamma som gillade Kristina, så när jag bad henne om att ge en dedikerad bok till Strängen som han kunde ge till sin mamma så skrev hon prydligt i boken:
Till Birgitta. Från en annan gammal fitta.
Strängen var henne evigt tacksam.
Kristina förstod vad punk var. Hon behövde inte färga håret för att vara rödhårig. Hon kunde inte sjunga men sjöng med oss ändå, vi lirade i Kungsan och hon var nervös som vanligt men då hade jag lärt mej att medans det såg ut som hon höll på att gå sönder byggde hon om sej själv till den där installationen Kristina Lugn.
Den där som går ut på scenen och tar alla våra synder på sej.
Och den som är utan synd må kasta första stenen.
Hon tog all trasighet och vilsenhet på sej och många trasiga och vilsna tog chansen att skratta, ovanifrån, för att få känna att dom var normala och hela.
Andra tog chansen att titta ner i havsdjupen och se att botten i henne också är botten i oss andra.
Fan va jag försökte vara poetisk där, men det var så, vi var som två isberg som möttes på ett hav, och vi förstod bägge att det fanns så otroligt mycket under ytan som vi inte ens själva visste om.
Hon gillade att skriva under inverkan av piller, alltid utskrivna såklart, det var som att hon vågade titta ner i havet lite mer då, och så antecknade hon vad hon såg.
En gång fick jag en karta morfintabletter av henne, det var en stödspelning för hennes teater.
Jag trodde vi skulle vara där, i den lilla lokalen på Östermalm hon hade gjort teater av ihop med Allan Edwall, jag tog tricken till Östermalmstorg, men teatern var nedsläckt och stängd.
Stödspelningen visade sig va ett skitstort gig, på Rival, Benny Anderssons teaterlokal som han lånat ut så jag fick åka dit. Där satt hundratals mänskor som hade pröjsat skitmycket och jag sa lite divigt och surt till Kristina att vafan då kan man väl få fri sprit i baren åtminstone när man kommer och lirar gratis? Jag trodde det skulle vara en liten stödspelning för en teater i kris och så hamnar man på nån slags ABBA-soare?
Ojdå, sa Kristina, fick du inget pröjs? Men du ta det här sa hon och gav mej en karta morfin.
Den sparde jag länge, tänkte att jag skulle ha den i ett slags museum över märkliga saker man fått.
Men så blev det ju inte.
Jag saknar Kristina, hon försvann i Gamla Stan, jag såg henne på tv när hon kom gående som en hemlös, rökandes och sa till journalisterna ”Akta er, jag röker, ni kan dö!”
Hon gick med i den där märkliga fursteslickarklubben, jag förlät henne, för mej fick hon gå med i vafan hon ville, men hon försvann för mej.
Vi sågs för ett år sen, Karin hade tonsatt hennes dikt hon läste för Allan, och jag ville få hennes tillåtelse att ge ut den på skiva. Hon såg sliten ut.
Vafan äter du inte ordentligt, sa jag.
Vad käkar du till frukost, frågade jag beskäftigt.
En kopp te och en sömntablett, sa hon och garvade.
Och hennes ögon glittrade som en havsyta.
Dikten Kristina Lugn läste på Allan Edwalls begravning
Till Allan
Över ensamma och älskade
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett streck av glömska
över scenerierna vi gick.
Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
som sjunger om min vän
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn
