Om mej finns en myt att jag har missbruksproblem och är lite av en slumpgenerator på scenen.
Så ibland gör jag vad jag kan för att leva upp till det. Det är så jävla dumt.
Samma med stockholmare av första generationen.
Alla lantisar får ju höra att folk är så jävla stressade och otrevliga i Stockholm. Så när dom flyttar dit så är det ju lika bra att va så själv.
Alla ställer sej till höger i rulltrappan och ser sura ut.
Dricker kaffe på språng och allt det där.
Fan va otrevligt.
Vi som springer runt med våra kaffekoppar är egentligen bara bönder som lajvar storstadsliv.
Man märker skillnaden mot riktiga, urgamla storstäder som Neapel eller Rom, fast det är ett kaos så finns det ett slags flyt.
Bilarna kör för fort och det är ett jävla liv, men det är inte stressigt.
Om man nu helt uppenbart inte är en sån där fräsig, urban människa med fulltecknad kalender utan istället blir utmålad som en hillbilly, som white trash, då finns alltid alternativet att anamma den bilden.
För en massa år sen kom en svensk film som hette ”Jägarna”, en film full av klichéer om män i norra Sverige.
Dom körde snöskoter, drack hembränt, snusade och mördade varandra.
Kallade Stockholm för Fjollträsk.
Det var första gången jag hörde det ordet, men sen dess har det blivit etablerat, och plötsligt har mina manliga släktingar däruppe börjat snusa, gå runt i rutiga skjortor och göra sitt bästa för att leva upp till myten som byggdes i filmen.
Inte alla män. Såklart.
Men det är som att vi är så pigga på att köpa kategoriseringen av oss själva, vi bara säjer ja och amen och hoppar ner i lådan media bygger åt oss.
– Ja, du som är gammal punkare, hur är det att tolka Taube, frågar journalisten mej.
Jag har aldrig vart punkare, jag gillade Stones mest, men jag fick ju anpassa mej såklart.
Så jag svarar som Hasse Alfredson/Lindeman: ”Ja far åt helvete, vi har ett punkband men det ska du ge fan i.”
Och äntligen kan jag läsa i tidningen och få reda på vem jag är.
Man är hellre en dum jävel som alla spottar på än ingen alls. När jag var i nedre tonåren fick jag öknamnet Steffe Flum, för mina ordentliga klasskamrater tyckte jag var knarkare. Jag hängde med dom som gick i OBS-klass och knarkare var vi ju inte än, men vi rökte hasch.
Vad man kallar folk när dom är unga blir lätt en självuppfyllande profetia.
Några blev ju knarkare sen.
Inte jag, men jag tyckte det var fint att bli kallad för Steffe Flum.
Jag borde ha tagit det som artistnamn, då hade jag kunnat splittra upp mej på en scenpersonlighet och en verklig.
Nu blev det inte så, allt är en enda röra.
Men jag har inte rökt hasch sen jag var 16 år, om nån undrar.
Identiteterna vi klär på oss är illusioner. Egentligen är vi rätt lika, vi människor.
Vi vill ha det någotsånär torrt om fötterna, vi vill va mätta och trygga och vi vill va en del av ett gäng.
Då är vi faktiskt ganska snälla mot varann, vi har den potentialen som art.
Vi har hela vår uppväxt fått höra att människan som art är en aggressiv, konkurrensinriktad apa, där det gäller att vara en A-hanne och slå ut och dominera sin omgivning om man ska vara en lyckad figur.
Hungriga lejon jagar bäst och allt det där.
Alla naturfilmer där vi får lära oss att hela naturen är en allas kamp mot alla.
Sånt kan också bli en självuppfyllande profetia.
Vi har alla fått inpräntat bilden av en pyramid, av näringskedjan där småkrypen är längst ner, lejonen och vi är högst opp.
Ingen påpekar att alla vi till slut hamnar allra längst ner och blir till käk för småkrypen, maskarna och bakterierna.
Egentligen är näringspyramiden en cirkel.
Naturvetenskapen och arkeologin har på senare tid börja rucka på pyramiden.
Intressanta nya rön om människans så kallade förhistoria har börjat dyka upp, jag läser boken ”Början på allt – en ny historia om mänskligheten”.
Man har ju fått lära sej att innan vi blev jordbrukare så levde vi i nån slags drönartillvaro, ett samhällslöst kaos där vi förvisso inte förtrycktes av några härskare men å andra sidan levde korta brutala liv i naturens våld.
Men det har börjat visa sej, genom modern arkeologi, att det redan innan dom hierarkiska stadsstaterna i Mellanöstern dök upp fanns stora städer där man inte hittat några som helst lämningar av en central makt, utan istället ett till synes ganska egalitärt, självstyrande samhälle där kvinnor hade en framträdande plats.
Städer fanns tydligen innan kungar kom och gjorde dom till små inhägnade helveten.
Folk kunde redan för flera tusen år sen tänka tanken att ”Varför ska vi lyda nån som påstår sej vara bättre än vi?”
Det finns till exempel tecken på att det skedde en slags revolution i Taosi i Kina som följdes av en flerhundraårig blomstrande anarki.
Sånt ger mej hopp.
I boken skriver dom också om historien om upplysningen på 1700-talet. Några decennier innan Rousseau kom med sin romantiska idé om Den Ädle Vilden gavs det ut en bok av en viss Lahontan som var ett slags dialog med en medlem av irokeserna, ett av Nordamerikas ursprungsfolk, som skarpt kritiserar det västeuropeiska klassamhället på samma vis som Rousseau gjorde i sin bok 50 år senare.
Rousseau tog alltså intryck av en kritik som redan fanns, från folk som utifrån tittade på hur vi i Europa levde våra liv på 1700-talet och såg hur illa ställt vi hade det.
Irokeserna tycks själva haft erfarenhet av att göra revolt, några generationer tidigare hade dom, enligt nya arkeologiska fynd, gjort uppror mot en stark centralmakt och gett sej av norrut till det som nu är södra Kanada.
Läs boken! Den är fantastisk, ger en hopp om mänskligheten.
Hur som helst är det skönt att hela den här bilden av nån slags schemalagd, obönhörlig utveckling av mänskligheten får sej en törn.
Hela detta bibliska scenario som börjar i Edens lustgård som sen blir ett syndafall där vi plötsligt upptäcker att vi är nakna och skäms och därför underkastar oss diverse auktoriteter och äter vårt bröd i vårt anletes svett. Och sen kommer Armageddon.
Trots upplysning och vetenskap är det som om den bilden dröjer sej kvar i vårt medvetande.
Och riskerar att bli en självuppfyllande profetia.
Armageddon känns återigen, för säkert tusende gången, som ett möjligt framtidsscenario.
Som en självuppfyllande profetia.
Men jag börjar tro att vi faktiskt kan välja en annan framtid.
Uppenbarligen har folk gjort det förut.
