Titanic är som en berättelse om samhället och människans natur i miniatyrformat. Båten är samhället, resenärerna medborgarna, personalen fotfolket, befälhavarna politikerna och ledningen på White Starline är näringslivet.

Båtfärder över Atlanten var en vanlig, men riskfylld, affär i början av 1900-talet och de två största rederierna – White Starline och Cunard Line – konkurrerade ständigt med varandra. Cunard var kända för sina tidseffektiva resor med skepp som RMS Mauretania och White Starline kontrade med stora bekväma lyxskepp, som The Olympic och Titanic.

Att Titanic kallades för osänkbart handlade bland annat om konstruktionen med 16 vattentäta sektioner bakom skrovet, som hade elektriska automatstyrda dörrar vilka kunde stängas från kommandobryggan om en läcka uppstod. Lyxskeppet kunde hålla sig flytande även om två hela sektioner vattenfylldes. Snart efter att isberget hade rivit upp en stor reva i ena sidan fylldes dock hela sex sektioner med vatten och katastrofen var ett faktum.

För några år sedan kom en ny teori om varför Titanic var så sårbart vid kollisionen. Dokumentären ”Titanic: The new evidence” av journalisten Senan Molony presenterade en förklaring om en brand i maskinrummet, som ska ha pågått i mer än tio dagar, vilket försvagade skrovet allvarligt. 

Experter som granskat bilder på lyxkryssaren, innan dess avfärd från Southhampton, har funnit ett tio meter långt och mörkt område i skrovet där isberget senare skulle träffa. Det mörka på båtens ena sida tror de är orsakat av branden.

Överlevande besättningsmän vittnade om eldsvådan i maskinrummet redan i den efterföljande utredningen 1912, men i alla år har den pusselbiten inte ansetts vara relevant.

White Starlines ledning med Bruce Ismay i spetsen ska ha vetat om att det brann, men ville inte försena jungfrufärden ytterligare och gav därför besättningen uttryckliga order om att inte säga något till passagerarna.

Efter den första varningen om isblock i färdvägen ändrade kapten Edward Smith kursen en aning, men ytterligare varningar ska aldrig ha nått honom. En anledning kan ha varit att telegrafisterna varit fullt upptagna med att skicka passagerarnas meddelanden till nära och kära på land.

Halv åtta på kvällen kom ännu en varning från ångfartyget Californian och de som spanade efter isberg i utkikstornet fick order om att vara extra vaksamma. Hastigheten sänktes märkligt nog inte och en känd teori är att Bruce Ismay ville undvika en försening till New York, något som kunde skapa negativ press.

Enligt Senan Molony är anledningen till Titanics öde en kombination av isberget, branden i maskinrummet och kriminell oaktsamhet.


Det får mig att tänka på vår tids egen seglats mot undergången. Vi åker i full fart mot en klimatkatastrof, varningarna kommer fram, men av olika anledningar agerar vi inte på dem.

Jordklotet brinner och under decennier har makthavare velat tona ner allvaret för medborgarna. Näringslivet ställer gärna om, men inte på bekostnad av lönsamheten. Profit idag trumfar trygghet imorgon. 

Visst ändras kursen ändå något, men långt ifrån tillräckligt och någon paus i maskineriet finns inte på kartan. 

Vi medborgare har ju bara ett liv och vill leva så bekvämt och innehållsrikt som möjligt. Liksom passagerarna på Titanic skickade meddelanden via telegrafisterna, på bekostnad av varningarna för isberg, åker vi på solsemestrar och tankar bilen med bensin. Skillnaden är att vi ju faktiskt vet om att det är nödläge.

Det största ansvaret ligger dock hos befälhavarna på kommandobryggan och ledningen på ”rederiet”. Om farten inte sänks och varningarna fortsätter att negligeras kanske det är dags för ett myteri? Vi vet ju hur det kan sluta när röda flaggor vajar för blinda ögon.