Det brukar sägas att ingenting försvinner på internet. Kanske stämmer det. Jag önskar att det inte var sant. Inläggen jag delat i sociala medier för två år sedan visar en glad, ung kille som skryter över hur bra han har det. Jag skrev skämtsamma och glada inlägg, levde livet utan ett enda bekymmer i världen. Åtminstone är det bilden som jag målade upp för omvärlden. Sanningen var förstås något helt annat. Det var när jag mådde allra sämst, när min mentala ohälsa var som värst, som jag höll upp den lyckligaste fasaden mot omvärlden.
Ingen blir nog förvånad över att vi ljuger om hur vi mår för andra i sociala medier. Det är få personer som utanför internet alltid är ärliga med hur deras liv ser ut, det vore konstigt om vi vore mer öppna bara för att vi satt vid datorn. Våra Facebookflöden är skyltfönster där vi visar upp våra perfekta liv. Alla har umgåtts med ”bästa” och ”finaste” utan att det blev stelt. Vi har alltid fullt upp och tillbringar aldrig fredagskvällen ensamma för att inga vänner ringer.
Sedan har vi de som gör tvärtom. Människorna som delar statusar om det tyngsta, om hur deras liv rasar samman. Separationer, missfall, svåra sjukdomar och ångest. De som vrålar ut sin ilska, sin frustration och längtan i sociala medier utan att bry sig om vilken bild den osynliga massan som väntar där får. Kanske vore världen en bättre plats om vi alla vågade berätta om hur vi egentligen mår. Jag vet bara inte hur vi ska våga, särskilt när det inte bara är våra vänner som ser.
Vem vågar skriva att den inte klarar av all stress på jobbet, när arbetsgivaren kan läsa det? Vem har mod nog att berätta om fruktansvärda släktmiddagar när mamma är kompis på Facebook? Vem klarar av att vara den enda som inte fattar allt det där smarta vi delar, som inte förstår det roliga? Det är lättare att fortsätta dela bilder på allt det fina vi äter än allt det onda vi sväljer.
Kanske är det samhället som skapat den här pressen. Perfektion har blivit ett krav på dagens arbetsmarknad. Med hög arbetslöshet och många sökande på alla jobb har makten förskjutits än mer till arbetsgivarna. De kan välja och vraka bland bilder av perfekta arbetare som aldrig klagar, vars Twitter är full av ”Jag älskar mitt jobb”. Cheferna vill att våra privata skyltfönster ska vara täckta i deras reklam. Glöm inte att tagga bilden med jobbets Facebooksida, dela vår reklamkampanj, se till att du berättar för dina vänner om vår rea.
Ingen av oss duger, för ingen av oss är perfekt. De krav som ställs på oss, de fasader vi tvingas upprätthålla, kommer enbart se till att fler mår sämre.
Jag fortsätter titta på bilderna där jag ler, fastän jag åts upp av ångest. Det blev bättre, men bara för att jag berättade sanningen för andra. Filter som gör oss vackra blir till murar mot omvärlden. Tills någon vågar säga som det egentligen är. Tills någon vågar vara den som inte duger längre. Tills dess får vi hjälpas åt, se in i varandras skyltfönster och vara okej med att det är dammigt, ostädat och allt annat än perfekt. Det duger ändå.
