Jag är en högljudd person. Tystnaden klär inte mina läppar. Jag frågar min bror: ”Hur vi ska veta när vi borde lämna det här landet?” Mina bröders familj är judar. Deras farfar var den enda i hans släkt som överlevde Förintelsen.
Han svarar mig: ”Vi kommer inte att fatta att vi behöver fly förrän det är för sent.” Vi skrattar och busar med barn. Det är inte vi som drabbas värst av den rasism som har kommit att känneteckna 00-talets fascistiska rörelser. Vi är inte muslimer eller flyktingar. Men vår mamma tvingades att fly från Argentina på grund av fascismen, så vi har en rätt så bra föraning om vad som kan komma.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag har ett sår i munnen som jag har haft länge nu. Det känns inte om jag inte tar på det, men jag vet att det växer. Tillsammans väntar vi på katastroferna. Fascismen har tagit vårt språk ifrån oss. De har tagit ord som frihet och gemenskap. De har tagit ord som kvinnoförtryck, folkhem och hbtq.
När någon tar ditt språk är det så lätt att fastna i tystnad och passivitet, sörjandes de ord som gått förlorade. Fascismen har tagit min tillit ifrån mig. Jag blev en politisk person genom sociala rörelser som lovade att hänge sig till internationalism, till de sanna gemenskaperna, men under åren som gått har fler och fler börjar prata om Sverige och nationen som en utgångspunkt, som om det var möjligt att bygga jämlikhet på gränser. När någon har svikit dig är det lätt att fastna hemma framför datorn ensam, väntandes på fler förräderier.
Men ensamhet och misstro tillhör de privilegierade. De som har råd med den. Vi andra får lära oss av Fågel Fenix, och bygga kroppar och kamp av tårar, död och aska.
Under rubriken ”Rätten till våra kroppar” organiseras demonstrationer på första maj mot EU-domen som ger företag rätt att säga nej till arbetare på grund av deras slöja. Den EU-dom som ger chefer rätt att diskriminera. Som flyttar makt från beslöjade kvinnor utan makt till vita och rika. Rätten till våra kroppar är ett slagord som är lika feministiskt, antirasistiskt som socialistiskt.
Kvinnors, rasifierades och arbetarklassens kroppar hamnar ständigt i en skärningspunkt av stöld och kontroll. På samma gång som muslimska kvinnor arbetar med låga löner, att deras arbete helt enkelt stjäls, ska de uteslutas på arbetsmarknaden om de inte följer kapitalets rasistiska nycker. Rätten till våra kroppar är på inget sätt en symbolisk kamp, utan en vision om ett samhälle där varken staten eller kapitalet bestämmer våra arbetstider, vår rörelsefrihet, vår religion eller vår längtan.
För 100 år sedan gjorde arbetarklassen nästan revolution i Sverige. Så som det ofta är var det inte de som arbetarrörelsen hade bestämt var de revolutionära, utan kvinnor, som gjorde uppror. På eftermiddagen den 5 maj 1917 spreds ett rykte i Stockholm om att en handlare hade potatis.
Hundratals kvinnor gick dit, men fick inte köpa någon mat, eftersom han endast ville sälja sin sista potatissäck till sina stamkunder. De stormade mataffärer. Det spred sig från stad till stad. Polisen slog ner dem. När andra människor såg vad som hände väcktes deras solidaritet till liv.
Allting handlade om potatis. Allting handlade om att nu var gränsen nådd för länge sen. Allting handlade om rätten till våra kroppar. Det var i en tid då många, precis som nu skakades av att arbetarrörelsens partier hade röstat ja till första världskriget, och valt nationen framför solidariteten och arbetarklassen. Tilltron till ord som enighet och solidaritet var sval, man hade just erfarit de största av alla förräderier. Men människor hade inte privilegiet att misstro. Barnen behövde potatis. Att ansvara för andras liv gör att man tvingar sig själv att återuppstå ur askan.
Det är inte bara mödrar som är ansvariga för andras liv. Det är vi alla som tänker att vi är människor. Den 18 maj kommer människor att strejka för en human flyktingpolitik. Utan solidaritet stannar Sverige är deras slagord. Ordet solidaritet klingar så svagt i en tid när vi fått uppleva dess motsats. Men aktivismen och kamperna finns där, de kamperna som kan ge ordet mening igen, som kan få mig och andra att sluta vara tysta.
På måndag demonstrerar vi på första maj. Vi lovar varandra solidaritet och gemenskap. Vi drömmer om socialismen, om en tid där kropparna är våra. Visst har vi sett människor vackla under året, men vi har också sett rörelser födas. Vi har sett de allra modigaste handlingarna; de som gör uppror och motstånd trots att det inte längre finns ett språk att göra motstånd med.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
