Begreppet ”ensamstående” saknar allmängiltig definition och buntar ofta ihop både de helt ensamstående och de med olika växelvisa lösningar. Ändå vi vet alla vilka som är längst ner i näringskedjan: de verkligt ensamma mammorna. Enligt Rädda Barnen lever var fjärde unge med en ensamstående mamma i fattigdom och de har därmed högst ekonomisk sårbarhet av alla barn. För de barn som dessutom har utländsk bakgrund är andelen fattiga över 40 procent.

Det är inne med barnperspektiv och det är la härligt på sitt sätt, men allt som oftast trollar det smidigt bort både klassamhället och könsmaktsordningen. Ingen pratar om ”barnrikedom” när det gäller de välbärgades barn och alla kan lätt ställa sig på barnens sida. En gång skrev Liv Strömqvist att ”barnfattigdom” bara är en pseudonym för det egentliga samhällsproblemet: mammafattigdomen. Hon har förstås rätt och det är de ensamma mammorna som inte kommer äta i coronakrisen.

Den förälder som inte bor med sina barn kan bidra till deras försörjning genom underhållsbidrag. Försäkringskassan skriver att ”ni ska själva komma överens om en summa för underhållsbidrag. Med verktyget ’Beräkna underhållsbidrag’ får ni ett förslag...”. Beräkningen görs på vad det specifika barnet kostar samt vad de båda föräldrarna har för inkomster utifrån tanken att den som tjänar mest ska betala mest, samt att barnet har rätt att leva på någorlunda samma standard som sina föräldrar, även om de inte bor tillsammans. Men det är förstås bara ett förslag, det viktigaste är att man är överens. Pengarna beskrivs återkommande som barnets rätt, men vilken annan ekonomisk rättighet beror på två andra personers samarbete? I verkligheten är underhållsbidraget pappans val.

Den svenska jämställdheten, ofta misstagen för feminism, är fullkomligt besatt av pappor och mörkar de ensamma. Återkommande i familjepolitiken serveras de en massa morötter under total avsaknad av piska. Det satsas och snackas, allt för att ”uppmuntra” och skapa incitament för männen att stiga in i barnens liv och därmed magiskt också lösa mammornas situation. Ändå är det ett faktum att många ensamma kvinnor med barn varken kan eller vill ha deras pappa i sitt eller barnens liv, och för det har de förstås goda skäl. Alla farsor är knappast heller intresserade. Att kunna lämna och klara sig själv har varit ett feministiskt krav since forever. Men här ska det minsann pappas till varje pris, alla måste ha två föräldrar och barnets ekonomiska rättigheter kräver därför fortsatt kontakt.

För den vars baby daddy saknar inkomst eller vägrar betala underhållsbidrag finns underhållsstödet som kompensation. Det infördes som ett försök att hantera den mesta akuta fattigdomen för barn till ensamstående på 90-talet och utgörs av ett minimibelopp om 1 573–2 073 kronor per månad beroende på barnets ålder. Pengarna utbetalas av Försäkringskassan som sen fakturerar fadern hela eller en del av beloppet beroende på inkomst. Att den som vägrar betala bara faktureras ett minimibelopp som för barn under elva år höjts med 300 spänn sen -94 går förstås inte ihop med nåt glättigt barnperspektiv men desto bättre med pappaivrandet. Den del av underhållsstödet som inte faktureras pappan är idag den enda riktade ekonomiska åtgärden till ensamstående föräldrar. Just sayin att mamma­fattigdomen är knappast ett mysterium.

Feminism handlar noll procent om farsor och hundra procent om kvinnors frigörelse. Om vårt oberoende och våra möjligheter att själva styra våra liv. Att våra barns försörjning hänger på mäns goda vilja är lika otidsenligt som oacceptabelt. Låt oss slippa dras med farsor som antingen inte vill eller som är så olämpliga att de varken kan eller bör. Att inget barn ska vara fattigt borde istället vara allas ansvar. Så lägg underhållsansvaret på staten som ett första steg för att bekämpa mamma­fattigdomen!