Oh no, inte ytterligare en nostalgisk, pretentiös eller moralpredikande text om coronapandemins effekter på samhället, tänker ni kanske nu. Och det slipper ni.
Jag vill egentligen bara använda mig av pandemin för att få tala om något som alltid intresserat (och irriterat) mig, och som nu aktualiserats: svenskars underutvecklade sociala förmåga. Jag tror nämligen att den kommer ha försämrats ytterligare när den här pandemin är över. Låt mig förklara varför.
Enligt rådande rekommendationer och regler för att minska smittspridningen ska vi hålla distans till varandra, det vet alla vid det här laget. Men svenskar har alltid hållit distans till varandra – både fysiskt och socialt, det är liksom en del av den så kallade nationalkaraktären i detta glesbefolkade, kalla land. Ett rätt uttjatat men ändå så talande exempel på detta är hur folk beter sig i lokaltrafiken i Sverige. Man undviker i största möjliga mån att sitta nära någon annan resenär, vill helst sitta med ett ledigt säte bredvid sig (där man ofta demonstrativt placerar sin väska för att liksom blockera sätet) och pratar inte med någon om man verkligen inte måste.
Kommer det på en gravid kvinna, en äldre person eller någon med ett litet barn är det långt ifrån självklart för alla att resa sig för att erbjuda sin sittplats. I andra länder, till exempel Kuba och Brasilien, är det en självklarhet. Gravida, äldre och personer med små barn i famnen erbjuds alltid sittplats. Dessutom kan man, om man har ståplats, få frågan om man vill ställa sin tunga ryggsäck eller väska i någon sittande resenärs knä, så att det blir mindre jobbigt att stå under en lång resa. Man pratar med varandra, inte för att man måste, utan för att det är trevligt.
Sedan har vi exemplet med grannar. Många som kommer på besök till Sverige förundras (och förskräcks) över det faktum att vi ofta inte känner våra grannar. En del jag känner har bott i samma bostadshus i över 20 år och vet inte ens hur grannarna ser ut. Att vi beter oss som främlingar fast vi delar samma hus och hör varandra knulla, gräla, hosta och lyssna på musik är för mig obegripligt. Det är också den totala avsaknaden av social interaktion som möjliggör att Branislav Tesanovic, som porträtteras i SVT:s ”Uppdrag Granskning”, kunde ligga död i sin lägenhet i tre år utan att någon granne slog larm.
Ytterligare ett exempel är bristen på fysisk kontakt som råder mellan svenskar.
Och förlåt mig alla ni introverta och blyga personer som vittnat om hur skönt ni tycker det är nu när man ”slipper” kramas. Men jag tycker faktiskt att det är oroväckande att ett folk som redan före pandemin var oerfarna och osäkra inför den mest basala fysiska kontakt man har med sina medmänniskor – såsom kramar, kindpussar eller en hand på nåns axel – nu har tagit ytterligare ett steg tillbaka i utvecklingen.
Det är nämligen inte ociviliserat att röra vid en annan människa (så länge det inte rör sig om ovälkomna närmanden eller fysiska trakasserier), oavsett om det är grannen, kollegan, klassföräldern eller frisören. Tvärtom är det bekräftande och djupt mänskligt. Men eftersom vi nu under pandemin, med rätta, uppmanas att hålla så mycket fysisk distans till varandra som möjligt, tror jag att frånvaron av vardaglig, fysisk kontakt människor emellan kommer att bli ännu större. Redan nu talas det ju om att handslaget som hälsning är på väg bort för alltid.
Det finns inget i svenskens dna som gör den sämre på att socialisera. Men den som är lite dålig på något måste få träna för att bli bättre. Utebliven träning riskerar att få omvänd effekt. I fallet med svenskars sociala förmåga tror jag dessvärre att formkurvan pekar neråt.