BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I flexibilitetens spår växer allt fler otrygga anställningar fram. Allt hårdare detaljstyrning av jobben bryter ner vår yrkesstolthet, avskalade kallas vi ”medarbetare” och kläs i företagets loggor. Vi schemaläggs så att någon annan lätt kan ta vår plats samtidigt som gemensamma raster kortas eller tas bort helt. Vi märker knappt själva längre när kollegor byts ut. 

Min mamma föddes under den delen av 1900-talet då arbetarrörelsen gjorde begreppet folkbildning till sitt. I slutet av 1800-talet hade liberalerna talat om folkbildning, medan socialisterna då såg fattigdomen som orsak till arbetarklassens okunnighet. August Palm menade att när en gång den ekonomiska frågan blivit löst, skulle bildningsfrågan lösa sig av sig självt. 

Tanken med folkbildningen var att vem som helst skulle lyftas upp och få del av kunskapen för att på så sätt komma med i samhällsgemenskapen. Ellen Key hävdade att utan folkbildning finns ingen verklig demokrati. Här står vi nu – flexibla, osedda och utbytbara – med ett materiellt välstånd som min mamma aldrig vågat drömma om, men också med ett växande utanförskap.

I olika folkrörelsearkiv kan man läsa om förenings-Sverige och om diskussionsmöten med så olika frågor som ”är det rätt att de som arbetar hårdast tjänar minst” och ”är livet värt att levas”. I ett sådant protokoll står att mötet fann att livet inte var värt att levas. Men mötena fortsatte, så man måste ändå ha funnit något värde med livet.

I dag har skolan tagit över folkbildningen och cirka 40 procent av ungdomarna läser på universitet. Men folkbildningens ambition – att vidga och förmedla kunskaper både för jobbet och livet – tog man verkligen med sig den tanken in på universiteten? Dagens utbildningssystem är resultat- och nyttoinriktat, anpassat efter en tänkt arbetsmarknad. Det snackas alldeles för mycket om resultat, men allt väsentligt i livet är en process där nya horisonter ständigt öppnar sig. 

Vad som saknas är kanske inte folkbildning, utan bildning. Vi behöver lära oss att skilja ut skräp ur det forsande informationsflödet. Information kan verka så entydig, som att saken själv talar, men letar vi efter avsändare vänjer vi oss vid att det finns många olika avsändare, stora som små. Då inser vi att alla dessa avsändare ofta säger emot varandra och med tiden får all information en flerfaldig botten: Vem har skrivit, med vilka medel, i vilket syfte och under vilka omständigheter. 

Även yrkesskicklighet kan vara bildning, om man ser på bildning som en process där något tagit form. Bildning kan handla om att lära sig identifiera en avsändare och avsändarens intressen. Ungefär som när man avtäcker ett konstverk, fast här är det själva avtäckandet som är konsten. 

Jag önskar alla ett riktigt gott nytt år med nya horisonter och en allt stadigare ryggrad.