Som många andra den kvällen avslutade jag och några vänner vårt 8 mars-firande på den årliga Bang-festen i centrala Stockholm. Bra musik, bra liveframträdanden och peppade människor med glad uppsyn överallt. Från det att vi lämnar festen till att vi kommit hem utsätts vi, inom loppet av en halvtimme, för tre olika konstellationer av grabbar och män som stör oss (och andra) med objektifiering, trakasserier och allmänt kränkande beteenden. Den gemensamma nämnaren: män på fyllan mot kvinnor på offentlig plats. En av vännerna, som själv är man, kommenterade det bisarra i att vi på just 8 mars blev exponerade för så många obehagliga män på så kort tid.
Jag poängterade då att det inte alls var något ovanligt med den hemfärden, inte alls sällsynt med trakasserier vid snabbmatsställen och inte det minsta förvånande med blickar och tillmälen som indikerar att en är allmänt gods. För mig är det här en helt vanlig utekväll i stan. Det ovanliga var den fredade zonen vi befann oss i innan, det var kontrasten mellan Bangfesten och ”verkligheten” utanför som gav oss en sexismchock. Det är svårt att inte känna sig uppgiven i ett samhälle där kvinnohat är vardagsmat och sexism är så socialt accepterat att när en markerar och säger ifrån sköljs en ofta över av hat. Det säger en del om hur obegripligt långt vi är ifrån jämlikhet när män som möter motstånd i form av tillsägelser på till exempel krogen en lördag kväll i åtta fall av tio tar det som en utmaning att fortsätta tills de blir inbjudna, och i två fall av tio blir direkt aggressiva tillbaka.
Därför behöver vi fler fredade zoner. Det räcker inte med 8 mars och något annat enstaka undantag som bekräftar regeln, vi behöver separatistiska barer och klubbar där vi kan vara fredade från trakasserier från män. Jag har ärligt talat tappat räkningen över alla de kvällar som delvis eller fullständigt förstörts av män, oftast fulla heterosexuella män, som en ofrivilligt interagerat med i hel- eller halvoffentliga miljöer. Vi behöver fredade zoner därför att det är ett demokratiproblem att det offentliga rummet inte garanterar kvinnors, eller rasifierade och queera kroppars inkludering eller ens säkerhet om helgerna. Därför att maskulinitet är ett samhällsproblem som gör sig påmint varje gång en kvinna blir objektifierad, eller en transperson blir trakasserad, eller en rasifierad blir exotifierad i en kultur där det är lika tillåtet som förekommande.
Att kunna känna sig så fredad och trygg som jag och mina vänner gjorde på Bang-festen borde inte vara ett undantag, ändå så var det precis det det var. Det är som Soraya Hashim skrev i Ottar om nattklubben där de under några timmar bara tillät dem som identifierar sig som kvinnor, att hon för första gången upplevde fullständig frihet. Det här är en frihet som många män, framför allt vita heterosexuella cis-män (alltså de som identifierar sig och blir identifierad av övriga samhället som män, juridiskt och biologiskt), har tillgång till hela tiden. De kan därför inte relatera till känslan av att ens livskvalitet begränsas genom att planera sin outfit efter hur lång sträcka de ska gå till och från tunnelbanan, eller undvika ögonkontakt med folk som tar sig rätten att stirra som om de gick att köpa, eller att behöva kväva sin ilska mot dem som kommer i deras väg och fläker ut sig med fyllesnack mitt i en konversation de har, för att en inte vet vad som kan hända då.
Att det inte redan finns flera separatistiska barer och klubbar beror just på att när vi säger att vi vill vara för oss själva så säger vi också att vi inte vill vara med de heterosexuella cis-männen. Vi pekar på ett samhällsproblem, vilket är provocerande för att vi avböjer mäns uppmärksamhet och intresse. För att det bryter mot den romantiserade sexismen i vår kultur, som konstant uppmanar kvinnor att känna sig uppskattade av män som objektifierar dem. Men också för att det är ett sätt att belysa mäns ansvar att själva sluta vara problemet. Jag vill därför uppmana klubbarrangörer att öppna separatistiska klubbar och barer, jag kommer garanterat att besöka stället och lovar att jag kommer dra dit många andra, som likt mig vill turista i den lika fantastiska som sällsynta känslan av frihet.
