Det finns något oemotståndligt lockande med genetik. När livet är så komplicerat och världen så skrämmande kan det kännas skönt med något som snabbt och lätt förklarar hur det ligger till.

Störig unge? Förmodligen en gen, i alla fall något biologiskt som går att använda för att få en diagnos som ofta är enda möjligheten att få hjälp i exempelvis skolan.

Jobbig partner? Måste också ha med gener att göra. Ni vet, män är från Mars, kvinnor från Venus. Jag har lyssnat på åtskilliga välutbildade föreläsare, bland annat från försvaret, som brett ut sig om hur problem mellan män och kvinnor beror på att vi är från olika planeter och helt enkelt inte förstår varandras språk. Att våra hjärnor är olika konstruerade. Där det ena könet har motorvägar har det andra myrstigar och det är lätt hänt att det blir fel i mötet. Och så brukar de dra någon rolig historia som många kan känna igen sig i för att bevisa tesen. Typ att det körts många mil med kissnödiga barn i bilen för att mannen bakom ratten vägrar stanna och fråga efter vägen. 

En behöver inte vara feminist för att varningsklockorna ska börja ringa när beteenden börjar förklaras med biologi. Det räcker med att tänka på den långa och skamliga svenska rasbiologiska historien. 

Nu är det alltså sexbrottslingar som är aktuella. En färsk studie från Karolinska institutet visar att det finns familjemönster när det gäller sexualbrott. En halv procent av alla män döms för sexualbrott. För bröder eller söner till dessa ökar risken att själva dömas för sexbrott med fyra–fem gånger, det vill säga till 2,5 procent.

En avsevärd riskökning, menar studiens huvudförfattare, Niklas Långström, och säger att orsaken inte bara finns i uppväxtmiljö och familjeförhållanden utan att 40 procent av förklaringen är genetisk.  

Har vi nu fått bevis för att sexbrott är något strikt manligt? Något som finns inbyggt i den manliga genetiska koden?  Nej det vet vi verkligen ingenting om. Studien bygger på män som dömts för sexualbrott i Sverige. Inte på alla män. 

 Det finns oändligt många sexuella övergrepp som aldrig når en rättssal. 

Alla studier, både svenska och internationella, visar att minst var tredje kvinna under sitt liv utsatts för sexuellt våld av en man. De flesta förövare anmäls ingenstans.

Och hur kommer det sig att så få kvinnor döms för sexbrott? För att kvinnor är fredligare till sin natur? Det finns många som tror det men jag har inte sett bevis för den saken. Jag tror dessvärre att vi alla bär förmågan till grymhet inom oss. Precis som vi bär förmågan till godhet.

Niklas Långströms förslag är att den nya forskningen – som inte visar på en sexbrottsgen utan på riskfaktorer – inte ska användas för att stigmatisera utan för att hjälpa. Till exempel i socialtjänstens arbete med familjer runt de dömda männen.

Själv tror jag lösningen ligger någon helt annanstans. Nämligen i kulturen. Den patriarkala kultur vi alla lever i och som, bland mycket annat, säger att det är okej att pojkar slåss, att män är våldsamma, att fulla flickor får skylla sig själva, att en våldtäkt inte är en våldtäkt. 

Om vi levde i en tvärtomvärld, där kvinnor var överordnade och män underordnade, är det inte osannolikt att det sexuella våldet skulle sett ut på ett annat sätt. 

När det gäller våld, både sexuellt och annat, handlar det mer om uppfattningen om maskulinitet och synen på kvinnor än om gener. 

Tyvärr får en kanske säga. För det gör det hela så otroligt mycket svårare.