Jag skulle vilja besvara en sådan reaktion med ett ”Bah!” Bördan av att bryta mot normer är alltid främst vår att bära – oavsett om det är ”vi ”som hbtq-personer, eller andra normbrytare. Och nu vill jag vända mig till föräldrar till hbtq-personer som brottas med sådana här tankar med en sanning som inte är helt vacker: Ja, era barn löper större risk än andra att drabbas av exempelvis våld eller hot om våld, kränkningar, självmordstankar och allmänt nedsatt hälsotillstånd. 

Det här beror inte på att de bryter mot normer, utan på hur samhället reagerar på att de gör det. Och på hur ni som föräldrar reagerar. Ju tuffare det är för era barn att ”komma ut”, ju fler och starkare normer de bryter mot och ju större motstånd de möter, desto mer behöver de ert stöd. Låt dem slippa möta samma motstånd hemma som de gör varje dag, i skolan, på bussen, i fotbollslaget.

Det kan naturligtvis ta tid att förstå och ta till sig tankar om ens barn som är nya och kanske kommer plötsligt. Det är klart att det kan vara omvälvande att inse att det man trott var en dotter kanske visade sig vara en son. Självklart kan man bli rädd och orolig för att ens barn ska drabbas av alla de hemskheter jag nämnde ovan om barnet väljer att leva utanför normerna.     

Men det är viktigt att komma ihåg att varken era egna funderingar eller de yttre hoten beror på barnets identitet eller sexualitet i sig. Det är aldrig barnets fel. 

Tänk på all den skit man får ta som normbrytare; skulle man välja att möta det om det inte var helt livsnödvändigt? Ta inte ut er frustration på dottern som berättar att hon gillar tjejer, utan se det som ett enormt förtroende att hon väljer att ta upp det med er. 

Om det känns problematiskt, så fundera på egen hand över varför ni reagerar som ni gör – och på hur ni kan hantera era reaktioner på ett sätt som är så tryggt som möjligt för barnet. Det finns nätverk för föräldrar med hbtq-barn. Tanken med dem är att stötta och informera, med högt i tak för att möta alla sorters funderingar, inte bara positiva. Googla på ”stolta föräldrar” och se om det kan vara något för er. (Tyvärr är de flesta sådana organisationer fortfarande storstadsbaserade, men jag tvivlar inte på att de gärna hjälper till via mejl eller telefon.)

Och avslutningsvis, all heder åt er föräldrar som gör allt i er makt för att ställa er bredvid oss. Som erbjuder oss en varm famn, en soffa att kollapsa på och en kopp te efter ännu en dag på barrikaderna. Vi behöver veta att ni finns vid vår sida. Vi är slagskämpar i en livslång strid – var stolta över oss för det.