”Det är här man känner vars stigarna går och man vet vem som är släkt med vem. Det är här man vet var gäddorna står, ja det är hit man kommer när man kommer hem.”
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Lika länge som folk har flyttat från ort till ort, lika länge har konsten skildrat dess våndor, längtor och förväntningar. För nog är det är få saker som är så romantiska som känslan av att längta Hem. Hem med det stora H:et, hem som i platsen där en kommer ifrån (eller i alla fall bodde, säg, åtta år, av ens barndom), hem som i platsen där en inte bor men dit en far för att fira jul.
Känslan är förenande. Men också förödande. Förenande som i att ett gäng utflyttade västernorrlänningar i samförstånd kan mötas på ett hak en stockholmsk söderort, bre på med dialekt och prata om hur dumma folk är i Stockholm och hur drömmigt det vore att flytta hem och köpa ett vackert hus med havsutsikt för under miljonen.
Förödande eftersom en kanske aldrig kommer göra det. Vi lever i en tid där urbaniseringen är så djupt rotad i oss att alternativet tycks allt längre bort. En kommer kanske alltid leva med fötter i olika landskap och aldrig känna sig riktigt tillfreds med platsen. Den ene väljer att flytta hem, är rastlös och längtar bort. Den andre stannar kvar, är rastlös och längtar bort och en tredje flyttade bort, är rastlös och längtar hem.
Låt mig klargöra: jag är tacksam över att debatten kring stad och land gjort sig hörd på sistone. Det är på tiden. Frågor kring resurser, råvaror och kapitalförflyttning vittnar om en strukturell snedfördelning som slår ojämlikt över landet. Det är politiskt brännstoff.
Och kampen för att hela Sverige ska kunna leva måste ske på många olika plan - det behövs en generell landsbygdspolitik som är rimlig och visionär och det behövs fler berättelser om och från olika platser. Men genom denna text vill jag lyfta frågan kring vad som är ett Hem, för jag tror att vi måste omformulera vad ett sådant är. Vi kan idag ha flera hem som inte är beroende av nations- eller landskapsgränser. Där vi är rörliga och tillhör olika hembygder.
Detta är också en samtida känsla som tar allt större plats i mångas kroppar och framförallt också i den senaste tidens konst och kultur. Jag tänker på Mats Jonssons ”Nya Norrland” - en mästerlig lunta som skildrar den ångermanländska bruksorten Bollstabruks historia genom 1000 år - genom häxbränningar, bondesamhälle, industrins guldålder och utflyttningens aber. Och hela tiden med en melankolisk botten som utgörs av känslan av att vara en svikare som lämnat sitt hem för att skapa ett nytt i en hipp medelklassförort till Stockholm.
Jag tänker också på Annika Norlin och Frida Hyvönens texter. På den produktion som förlaget Teg Publishing står för. På viss musik jag kan ha råkat skriva.
Det är omöjligt och ovärdigt att jämföra en flytt från norra Sverige till södra Sverige med flykt från fattigdom eller krig. Däremot tror jag att känslan och behovet av trygghet och ett hem är universal. Jag minns när pappa kom hem till Nordingrå i Ångermanland efter tio år i Dalarna och sa ”Jag förstår melodin här. Dom pratar mitt språk, min dialekt” och ett lugn lade sig över honom.
Och det behovet gör sig påmint och lägger sig som ett melankoliskt raster oavsett om en befinner sig 50 mil eller 500 mil från den plats som en identifierar som hem.
Därför tänker jag att det är underbart och nödvändigt att hemlängtan allt mer tar plats i den offentliga diskussionen och konsten. Det är en förutsättning för att kunna skapa empati mellan olika erfarenheter av förflyttningar som förhoppningsvis kan öppna upp för fler berättelser kring hem, nostalgi, längtor och dialekter.
Jag blir nog aldrig tillfreds med tanken på enbart ett hem. Jag har flera hem vilket också märktes häromdagen då mitt nya SJ Prio-kort på svart nivå damp ner på hallmattan. Jag har svart bälte i att resa mellan olika hem, och det känns riktigt bra i dessa tider då folk allt mer vill befästa gränser för var människor får kalla sig hemma.
