Under en PR-turné för en Oscarskandidat lägger Harvey sin arm runt en tunn, kvinnlig pressassistent som enligt honom inte alls är begåvad med samma humor som han och Joan. I stället för att välkomna Harveys närmanden ”grimaserar hon bara” och sitter där ”förskrämt i soffan”. Han bestämmer sig därför för att utsätta henne för en liten hämnd och lämnar kvar henne ensam på festen.
Som ett skämt.
Att detta är före mobiltelefonernas tid och att klockan är 03 på morgonen blir en extra humoristisk krydda, resonerar Harvey. Med sig i taxin tar han partydjuret Joan som precis som han finner situationen komisk.
Läsningen som är fritt framfantiserad i Emma Clines nya roman ”Harvey” gör mig illamående.
Det är skam och igenkänning som får magen att krampa.
Vi förflyttar oss till en Stockholmskrog under den senare hälften av 00-talet. En full, manlig journalist lutar sig över ölen och berättar att han en gång fått en vikarie att gråta under en personalmiddag. Han hade sagt, småskrattar han, att han hade kunnat tänka sig att våldta henne i pausen.
Som ett skämt.
För detta hade han blivit tagen i örat av chefen men i övrigt lämnats utan sanktioner.
Hur jag reagerar på mannens berättelse?
Jag önskar att jag hade kunnat svara med avsky, att jag ställt mig upp och med klar stämma bett karln att fara åt helvete.
Men i verkligheten gjorde jag som Harveys journalistvän: lät det hela bero efter en halvhjärtad bestörtning.
Varför journalistmannen ens berättade historien för tjejer säger mycket om hur vanligt mitt beteende var på den tiden. Hans helt jordnära kalkyl gav honom slutsatsen att han skulle vinna på att utmåla sig själv som en slusk med makt.
Men varför agerade jag som jag gjorde? Jag som hade ett kvinnokampsmärke dinglande runt halsen och som till och med definierade min feminism som radikal?
I mitten av 00-talet hade nattklubben Spy bar precis fixat till sin image. E-type-vibbarna var borttvättade för att ersättas med indie-kredd. Stället var tättbefolkat av mediefolk. Allra längst in i lokalen låg Gubbrummet. Smaka på det namnet så hajar ni kanske att det inte direkt var matriarkatet som härskade innanför dörrarna. Alla fick inte komma in. Långt ifrån. Till den härskande skaran män med vip-namn hörde delar av mediernas kommentariat med tillhörande anhang. Jag fick komma in på nåder eftersom jag var en nobody i mediesvängen. Min biljett förbi vakten var mannen som hade våldtäktshotat vikarien.
Halva delen av mig föraktade rummets insida, dess fåniga exklusivitet och – faktiskt – ganska fula manselit. Men den andra delen av mig sögs in mot rummets högstatus.
Här nånstans hittar vi nog den rostiga nyckeln till förståelsen för vad det var som var så skrämmande med att säga ifrån där på krogen när mannen stoltserade över sitt verbala övergrepp. Vad jag hade riskerat om jag sagt ifrån var biljetten till backstage-festen, till vip-rummet där makten fanns.
Skammen är rå när jag inser att rädslan för att räknas som en humorlös surfitta vägde tyngre än mina principer. Att bli nekad inträde till maktens härliga dekadens var för en lantis som jag uppenbarligen värre än en knäckt moralisk ryggrad.
Minnet av detta har skavt sen metoo-upproret exploderade.
Förr om åren gjorde egna erfarenheter av offerskap oss ofta hårdhudade. ”Asch, det där har jag varit med om hundra gånger” eller ”Strunt i det, han går ändå snart i pension” var tidstypiska bortförklaringar.
Tidsandan och de egna, obearbetade erfarenheterna av att vara offer för sexualbrott kan kanske på det viset ses som en viss förmildrande omständighet. Detta var innan metoo drog upp skamkorken och lät berättelserna flöda fritt. I den floden stärktes systerskapet – och den retroaktiva skammen.
Jag var långt ifrån ensam om att spela med, detta har ältats på middag efter middag med vänner från min generation. Ändå är det märkligt tyst från medlöperskorna i metoo-debatten. Troligen är det just skammen som gjort att våra erkännanden hittills varit få.
Den obarmhärtiga men alldeles rimliga frågan till oss alla är denna:
Vi var beredda att bortse från principer för att komma in i värmen – även om värmen var något så fånigt som ett gubbrum. Vad hade vi då inte kunnat offra för något som var coolt på riktigt? Som exempelvis vip-kort till efterfester bland New Yorks kulturelit?
Vi är nog en hel del som hade skrattat medlöparskrattet i Harvey Weinsteins taxi, medan pressassistenten lämnats ensam och mobillös kvar på festen i Tokyo, som nyblivet offer för en slemmig mans övergrepp och sveket från en syster.
Till Emma Clines fantiserade USA igen. Weinstein slår numret till Joan dygnet innan han döms till 23 års fängelse:
”Jag vill ha ett muntligt avtal på att det jag berättar för dig nu stannar mellan oss.”
Joan, journalisten och efterfesterskan:
”Visst Harvey.”
