Vi solar, jag och min kompis. Det är förra sommaren, vi sitter på filtar vid kanotföreningen och dricker kall läsk. Plötsligt pekar min kompis mot busken några meter från oss, kolla! Och där bland blad och grenar står en man med kuken framme. När han ser att vi ser honom tar han sin slappa lem i ena handen och snurrar runt den några varv. Min kompis skriker, gå härifrån! Och han gör det, tråcklar sig ut ur snåren och lommar i väg. Vi tittar på varandra, hände just det där? Och sen brister vi i skratt. Lägger oss ner på våra filtar och asgarvar. Så jäkla sjukt. Alltså, så tafatt han såg ut, så sorgligt att stå och visa en slapp task mitt på dagen. Vi blev inte rädda, tänkte inte på att anmäla honom. Blottaren blev liksom bara ett absurt inslag en vanlig sommardag.
Så här i efterhand, kan jag känna att det var dumt. Han ofredade faktiskt oss där vi låg i våra baddräkter. Och vi reagerade knappt, så insyltade vi är i den rådande idén om kvinnan som objekt och blottare som något oskyldigt. Och tänk, med skam i bröstet, om han gjorde det mot någon annan senare, kanske en ensam kvinna, en natt.
Jag kommer att tänka på det när jag läser om ofredandena på Gustavsvik. Bubbelpooler som ska separeras på grund av mäns våld. I januari har sex fall av ofredanden på Gustavsvik anmälts. En ökning efter att hösten varit tom på anmälningar. Driftschefen på Gustavsvik funderar på om den mediala uppmärksamheten har gjort att det kanske ”kan trigga igång en del stollar att begå övergrepp”, som han säger till Nerikes Allehanda. Christina Hallin, chef för polisens grupp för brott mot barn säger i samma artikel, att det kan vara så att kvinnor eller tjejer inte tidigare har uppfattat det som ett brott och att föräldrar nu uppmärksammat och uppmanat dem att anmäla.
Prata om det. Så hette en bok som kom ut för några år sedan. Det började som en Twitter-uppmaning. Kvinnor fick, om de ville, berätta om sina erfarenheter av sexuella situationer där de upplevt att de varit på gränsen till våldtäkt, eller i den där gränszonen som en samtyckeslag skulle kunna hjälpa till att stävja. Så många Twitter-inlägg kom in att det till slut blev en bok. Kvinnor fick tala. Om övergrepp som kanske inte ansågs vara övergrepp av andra. För vad gör man om dejten väcker en genom att pressa in könet i en, vad gör man när pojkvännen inte känner av att vi säger nej? Man pratar inte om det, av osäkerhet. På samma sätt som att jag inte anmäler blottaren eller att tjejer inte anmäler ofredanden i bubbelpoolen.
Oroande nog väljer DN att publicera ett heluppslag som mycket stipulativt talar om att det är ensamkommande flyktingar som ofredar kvinnor. De väljer att intervjua någon från ett HBV-hem som talar om kulturella skillnader och att män inte riktigt ser på kvinnor på samma sätt. Det gör mig tokig! Hur kan man skriva om det när nazister i detta nu spöar invandrare i kvinnors namn? Otroligt tanklöst och rent ut sagt skitdumt.
Det viktiga här är att det är män som grupp som ofredar. Och vi kvinnor ska anmäla. Vi ska skrika! Precis som alla kvinnor i mitt flöde i sociala medier har skrivit, angående nazisterna i Stockholm som säger att de slåss för kvinnors skull; Vi är inte deras kvinnor. Vi är ingens kvinnor. Vi och våra kroppar tillhör oss.
