Människorna som passerar går med bestämda steg. Män, kvinnor, unga, gamla. De ser alla ut att ha ett mål. Vilket vet jag inte. Jag sitter på en bänk på ett fik och tittar ut på gatan. Tittar på alla som passerar. Fiket skulle kunna finnas nästan varsomhelst. Scenen blir ändå densamma. Ramverket skiljer sig, men människorna som passerar går mot ett mål. Faktum är att vi alla egentligen är ganska lika. På gatorna en morgon går de flesta med bestämda steg. Tro­ligen på väg till sina jobb. Kanske någon annanstans. Målet går inte att veta, men människorna påminner mycket om varandra. Ganska lika.

Jag har under den senaste veckan befunnit mig på resande fot, i Cardiff och i Amsterdam. Men morgonmänniskorna ser liknande ut. De talar bara olika språk. De kanske inte heller är klädda på riktigt samma sätt. Även om de flesta är det, just där jag har varit den här veckan iallafall. Stegen är lika bestämda. Mobilen och kanske en kaffemugg i handen. Som på gatorna i Jönköping en vardagsmorgon. Vi är inte unika, samtidigt som vi är det, på ett individuellt plan. Men det är en helt annan diskussion.

Visst, jag har inte varit utanför den västerländska kulturkretsen den här gången. Vad den nu är. Om den ens finns. Men även om jag hade befunnit mig på andra ställen hade säkert människor rört sig med bestämda steg, mot ibland troliga mål, ibland helt okända. Eftersom veckan varit som den varit har jag också befunnit mig på flygplatser. Flera stycken, både stora (för att inte säga gigantiska – Charles de Gaulle och Schiphol snackar en inte bort) och i ganska många timmar. Även där de bestämda stegen. Målmedvetenheten. Beteendet som alltid påminner om... Ja, det påminner om mig själv. Om oss alla.

Allt det här får mig att fundera på varför det är så lätt att skilja på människor och människor. Varför så många är så rädda, när vi alla är så lika. Egentligen. Vad är det som är så otäckt? Vi är alla människor. Människor med i grunden samma behov. Det får mig också att tänka på just kulturkretsar. Och vad deras ursprung är. Antagligen uppstod de samtidigt som homo sapiens sapiens, eller så utvecklades olika kulturer på olika platser redan dessförinnan. Hominiderna kanske samlades i olika grupper, som var och en utvecklade sin egen kulturvariant. Jag tycker det är ett intressant tankeexperiment.

Kanske uppstod kulturkretsarna och dess skillnader på grund av olika tillgång på mat. Då blir matkulturerna olika. Likaså beroende på hur kallt eller varmt det har varit. Sedan har det växt därifrån. Men den kulturella ryggsäcken behöver ju inte därför vara huggen i sten. Som jag ser det handlar det inte om dogmatiska sanningar direkt. Vidare tänker jag att det är rätt märkligt att det som är främmande är skrämmande.

Eller egentligen kanske det inte är så märkligt. Var och en av oss är förstås närmast och mest bekväm med sin egen kulturella ryggsäck. Men varför gå från att vara rädd till att tycka illa om? Till att hata? Varför inte istället försöka att ta lärdom av det som skiljer? Att faktiskt hitta likheter. Det är inte så väldigt svårt. Vi är ju alla egentligen så lika. Den tanken har slagit mig när jag studerat medmänniskor på gatorna i olika städer i Europa. Vi går med bestämda steg. Och vi är desamma. Egentligen.