Frågan ställs till mig under ett av sommarens alla Pride-mingel, som i år kunde hållas i fysisk form, om än med vissa restriktioner.
”Vilket är ditt pronomen?”, fortsätter transkvinnan som är tvungen att närma sig mitt öra och höja rösten något för att överrösta musiken.
Min kropp stelnar till och en irriterad känsla far genom kroppen, även om jag förstår att hon bara menar väl.
Efter min medverkan i Uppdrag gransknings ”Tranståget 2”, där jag berättade att jag förmodligen inte skulle ha gjort könskorrigeringen idag, så förstår vissa inte längre vad sjutton jag är för någonting.
Själv blir jag allt mindre intresserad av att deklarera ”vad jag är”. Desto mer nyfiken är jag på vem livet format mig till med den historia som hittills getts mig att värna och berätta.
Jag föddes som pojke (surprise surprise), kom ut som bög i tonåren och inledde en könsbytesprocess som 17-åring.
Det som har förändrats med åren är att tron på inre kön, och kroppar som ”blivit fel”, kraftigt har bleknat. Vadå inre kön och fel kropp? ” Nä, då tror jag hellre på Ru Paul när han säger: ”We´re all born naked and the rest is drag”. (Vi föds alla nakna och resten är drag).
Min femininitet gör mig inte till kvinna, den gör mig bara feminin.
Förkärleken till så kallade ”tjejkläder” gör mig inte till kvinna, den föreställningen hoppas jag innerligt att vi kan slänga på historiens skräphög.
Att åtrå män gör mig inte till kvinna, snarare homosexuell, men mitt 17-åriga jag ville inget hellre än att få byta liv, likt sjöjungfrun Ariel, och ”bli som de andra tjejerna”.
Snart 40-åriga Aleksa kan med ömhet se sitt yngre jag med stor förståelse för tonårsdrömmarna, vilka inte minst präglades av tidsandan på sena 90-talet.
Visst infinner sig också ett mått av smärta över att Mattias (som jag då hette) fjärmade sig från gemenskapen i bögvärlden, den saknade pusselbit som äntligen hade blivit funnen där vid 16-års åldern.
Det är en dyrköpt läxa att ha gått hela varvet runt för att inse att Mattias var rätt just så som han var. En fullfjädrad fjolla, partydruga, artist och tänkare som förtjänade att älska och att älskas.
Idag, 20 år efter inledda hormonbehandlingar och operationer, finns en lite annorlunda verklighet. En vardag där jag kan bli läst som kvinna, helt, delvis eller bara lite grand.
Ju mer jag vågar använda min autentiska röst och släppa fram mina fjolliga manér, som funnits där så länge jag kan minnas, så ser allt fler även bögen i mig.
Inte för att jag identifierar mig som ”fjollbög”, utan för att livet gav mig lotten att födas som en homosexuell man. En bög som visade sig ha feminina manér och som 17-åring valde att genomgå det många idag kallar ”könsbekräftande behandling”.
”Jag är en vanlig bög som gjorde ett könsbyte en gång för länge sedan”, svarar jag transkvinnan på Prideminglet och ger inga vidare instruktioner om pronomen eller inre identiteter.
Hon slår ned blicken i marken innan hon, med sänkt huvud som för att hålla tillbaka sin reaktion, går tillbaka till sitt sällskap.
Med risk för att låta som en övervintrad biologist: Kön har i grunden endast en simpel reproduktiv funktion, även om såklart inte alla använder sina ”förmågor” för just det ändamålet. Vi är sexuella varelser även om akten inte kommer resultera i avkomma (lita på mig här).
I övrigt tror jag inte längre på att könet kan berätta särskilt mycket alls om vilka vi är eller hur vi ska vara eller vilja se ut. Det finns inga regler som kräver att mannen måste vara maskulin och överordnad eller kvinnan feminin och underordnad.
Det är upp till varje individ att välja sitt genus. Könet får vi däremot dras med, även om vi försöker göra om lite här och var.
