Offret var inte bara människa, kvinna och Hedemorabo, utan också muslim. Och motivet var hedersrelaterat. Förövarna ansåg sig alltså kunna legitimera sitt våldsutövande med hänvisning till sina normer för sexualitet och kvinnors frihet att själva bestämma över sina liv.

Jag har tidigare skrivit om hedersvåld. Då med fokus på det våld som förekommer inom etniskt svenska familjer, riktade mot hbtq-ungdomar som faller utanför det svenska majoritetssamhällets normer för kön och sexualitet. Då var det många, feminister, antirasister och vanligt empatiskt folk som tyckte det var bra och viktigt att ämnet lyftes. Var är alla nu?

En vän till mig, kurd och med egna erfarenheter av hedersvåld, är förbannad och less på ”svenskars oförmåga att hålla två fucking saker i huvudet samtidigt”: Den antirasistiska kampen och uppmärksammandet av hedersförtryck. Och jag förstår henne.

Jag vet att syftet är gott. Vi, vita etniska svenskar, vill inte tala om hedersvåld där offren är kurder eller andra med ursprung i Mellanöstern. Vårt samhällsklimat är sådant att varje negativ aspekt av någon som kan härledas dit ligger i linje med en alltmer förhärskande föreställning om ”den vita rasens suveränitet” där ”de andra” mest är att jämföra med djur, med inget annat än barbari att vänta. Den kompakta tystnaden är alltså avsedd att fungera som någon slags motvikt. Det är bara det att konsekvensen blir att vi överger offer med ett visst ursprung på ett sätt som vi aldrig skulle tolerera då det gäller etniskt svenska offer för våld och kontroll. Sett ur det perspektivet är vårt förhållningssätt oacceptabelt.

Jag kan förstå varför en inom den egna gruppen väljer att inte uttala sig om ämnen som i mångas ögon förstärker de fördomar och rasistiska dynga som redan sprids om personer som är eller antas vara muslimer. Eftersom en vet att en i andras ögon betraktas som en sämre sorts folk, utan rätt att existera på samma mänskliga premisser som alla andra – i sin fulla rätt, komplexa, med gott och ont, fint och fult varandes sida vid sida – har en inte råd eller utrymme. Utrymme som måste skapas genom antirasistisk kamp. Men vi är långt ifrån där. Att tala inifrån blir i vårt polariserade samhälle som att hugga de sina i ryggen.

Vi vita etniska svenskar talar utifrån en annan position. Vi kan också välja tystnad, av samma skäl, det är bara det att det blir både konstigt, farligt och fel när tillgången till mänskliga rättigheter begränsas beroende på härkomst. Dessutom är en sådan strategi ett symtom på en antirasistisk kamp som stagnerat. Där rasismen bygger just på en uppdelning av människor som gruppvis tillskrivs vissa egenskaper och beteenden, med afro- och islamofobin som sin absoluta krona, måste antirasismen representera ett förhållningssätt där alla människor är i grunden samma. Och om mänsklighet vet vi ju normalt, att det finns goda och onda, rädda och modiga, inskränkta och upplysta, starka och svaga, kompromisslösa och solidariska ...

Tystnaden som strategi, inför det faktum att det finns människor som råkar vara muslimer som tar sig friheten att inskränka livet för sina systrar, bröder eller barn, skapar hos mig en obehaglig farhåga för att många goda antirasister i djupet av sitt innersta faktiskt när en oro om att det ÄR skillnad mellan oss. Att klassificeringen av ”oss” och ”de andra” inte bara förekommer i fascistiska kretsar utan också här, mitt bland oss. Liksom tron att ”de andra” är mer våldsamma, vill sina barn mer ont, är mindre empatiska. Istället för att tiga ihjäl hedersvåldet kanske vi borde läsa på lite om islam, umgås mer med varandra, lyfta diskussionen bortom attribut till den betydligt mer komplicerade frågan om ”tvång kontra fria val”.

Om vi faktiskt betraktade mänskligheten som ett enda vi, med allt av diversitet som det också innebär, skulle vi ha lättare för att minnas att det faktiskt finns alla sorters människor, överallt. En uppdelning låter sig inte baseras på utseende eller kulturell identitet. Det är ju så mycket svårare och mer komplext än så, och det är ju Sverigedemokraternas sak att förenkla och generalisera – minns ni?

Först när vi slutat tro att alla muslimer är potentiella hedersförtryckare, då förstår vi också att det samtidigt finns muslimer som är det. I exakt samma stund kommer vi att kunna se och erkänna den skit som existerar i den etniskt svenska kontexten.

Först när vi på riktigt slutat betrakta våld och förtryck, i hederns namn eller under annat, som mer kännetecknande för ”en annan grupp” än ”vår egen”, vågar vi ta kampen mot alla dem som förtrycker, för alla dem som förtrycks. Det är ju den enda indelning som mänskligheten och den antirasistiska kampen är betjänta av. Med ett sådant perspektiv blir det kanske lite mer krävande att vara antirasist, men mycket mindre rasistiskt.