I den danska författarens bok ”Om omfång och uträkning” som ges ut på svenska i augusti, vaknar huvudpersonen Tara en morgon och upptäcker att tiden fått en reva och hakat upp sig på 18 november. Världens logik och naturens lagar har fullkomligt klappat ihop.
Varje dag ser Tara regnmolnen röra sig i samma förbestämda banor över himlen, medan hennes make upprepar sina mönster i deras gemensamma hus. Och varje midnatt hackar världen tillbaka ett dygn. Allt utom Taras tankar och åldrande kropp. Bara hon minns de många 18 november som passerat. Och allt hon önskar är att någon gång få uppleva framtiden, i form av 19 november.
Solvej Balle gör tidsloopen till något mer filosofiskt än i komedin ”Groundhog day”, där Bill Murray tvingas leva om måndagen hela veckan för att sluta vara svin. För när Tara för månghundrade gången vaknar upp till ännu en 18 november börjar något hända. Istället för att hitta en väg ut ur datumet börjar hon leva med upprepningen. Den blir en möjlighet till fördjupning.Och i denna tidsmässiga tjatighet kommer jag på mig själv att avundas henne. Tänk om vi hade samma överflöd, innan framtiden ramlade över oss.
De kommande 10 åren är helt avgörande för jorden. Det går inte att säga något nytt om det. Förutom att det visst gör det: Varje dag kommer nyheter om nya rasande bränder, livshotande torka och tröskeleffekter som är allt närmare att tippa över. Hela ekostystem kan kollapsa på kort tid och göra delar av världen obeboeliga om vi inte minskar utsläppen radikalt.
Men den kollektiva paniken har aldrig infunnit sig, eller så har den nötts ner. Brådskan blivit en ständigt pågående, lågmäld skräck som störs av andra kriser som måste lösas. Pandemi. Inflation. Ett dumt utspel om att fattiga borde äta havregryn. Det känns som om någon behandlade ens nageltrång samtidigt som det blödde ymnigt från halspulsådern. Så beskriver Julia Barke samtiden i serien ”Personligt och politiskt” i senaste numret av Galago.
Hon önskar att hon istället hade varit ung på 60-talet. ”Tänk att var arg och systemkritisk men liksom ändå i grunden ha en positiv grundsyn på framtiden”. ”Och ha en otrolig stil” lägger hon till. Prioriteringar! vill hon skrika till politikerna.
Vi är många som känner likadant, och flera saker på samma gång: Sorg, ilska, hopplöshet och ändå glädje över att få vara med. Tydligen är det såhär vår tid ser ut.
I veckan fick Nationalekonomen John Hassler i uppdrag att se över regeringens havererade klimatpolitik. Han är känd för att ta varje chans att slopa svenska klimatmål och tona ner behovet av minskade utsläpp nationellt. Istället har han föreslagit att skicka ut miljoner parasoll i rymden för att skugga Sverige.
Kanske borde man gråta? Bli religiös? Eller köpa aktier i rymdparasoll.
Jag vill verkligen inte förolämpa mänskligheten. Men vi verkar vara som kometen som dödade dinosaurierna.
Varje morgon vaknar jag upp till samma lågmälda yrsel.
Jag är förbannad, nej jag är ledsen. Nej, jag är båda på samma gång.
Men jag fortsätter att hoppas på ett 19 november, en framtid som är mer än ett hot.
Men snälla gör nåt, det blöder ju från halspulsådern.