För om falska nyheter dominerat internet det senaste decenniet så har exakt motsatt trend präglat kulturen. Har det överhuvudtaget släppts en enda film de senaste åren som inte baseras på en verklig händelse? Säg en tv-serie utan dokumentära anspråk? En bok som inte antingen handlar om valfri historisk känd person eller om författaren själv?
Vi har den superhajpade tv-serien ”The crown” om det brittiska kungahuset, Alex Schulmans hyllade roman ”Bränn alla mina brev” om kärlekshistorien mellan Karin Stolpe och Olof Lagercrantz som även blir film i år, den Oscarsvinnande filmen ”Judas and the Black Messiah” om Black Panther-aktivisten Fred Hampton, romanen ”Jag vill skriva sant” om den svenska författaren Tora Dahl, SVT:s senaste julsatsning ”En kunglig affär” om relationen mellan krögaren Kurt Haijby och kung Gustaf V, filmen ”Spencer” om prinsessan Dianas julfirande, Augustprisets senaste vinnare ”Eufori: en roman om Sylvia Plath”, tv-serien ”Den osannolika mördaren” som gräver i Palmemordet, Douglas Stuarts debutroman ”Shuggie Bain” som skildrar författarens egna makabra uppväxt och belönades med Bookerpriset, den bioaktuella filmen ”House of Gucci” som beskrivs som ”inspirerad av den sanna historien”, teaterföreställningen ”Väninnan” som skildrar Anna Lindhs öde ur hennes vän och före detta kollega Eva Franchells perspektiv, HBO-maxs nya serie ”What happened, Brittany Murphy?” om den amerikanska skådespelerskan och artistens liv och död. Ska jag fortsätta?
Jag hade kunnat ägna hela denna krönikas 4 000 tecken åt att endast räkna upp kulturella verk som är baserade på eller inspirerade av verkliga händelser. Samtidigt säger exemplen ovan tillräckligt: kulturen svämmar över av fängslande livsöden, tragiska personporträtt och skandalomsusade otrohetsdraman med verklighetsbaserade anspråk.
Det är inte bara jag som börjar tröttna. Tvärtom har många kritiska röster riktats mot den här typen av ”based on a true story”-verk. Folk är främst upprörda över att det är oetiskt att skildra och fiktionalisera verkliga personer. Vissa verk, som tidigare nämnda ”En kunglig affär”, har till och med lett anmälningar om förtal. I ett avsnitt av P1 Kultur från den 4 januari i år diskuterar DN-journalisten och författaren Per Svensson och filmkritikern Emma Engström verklighetsbaserade draman. De betonar båda vikten av konstnärlig frihet men är också överens om att det är viktigt att tydliggöra vad som hänt på riktigt och vad som är påhittat. Det problematiska, enligt Svensson och Engström, är just när verkligheten och fiktionen geggas ihop och lägger grund för historieförfalskning.
De har säkert rätt, men jag ser ett ytterligare problem med genren: den känns ofta fantasilös och uttjatad. Som att kulturskaparna tror att verkligheten automatiskt överträffar dikten. Att de inte satsar lika hårt på en fängslande och oväntad dramaturgi för att de tänker att det faktum att berättelsen någonstans är sann är tillräcklig för att fånga vårt intresse.
Dessutom blir de detaljerade historiska porträtten med samma tidstypiska rekvisita, samma storymässiga uppbyggnad och samma snitsiga eftertexter om vad som hände ”egentligen” i längden ett slitet stilgrepp. Allt suddas ihop till ett virrvarr av droskor och 1800-talskostymer och till slut känns den härliga filmkvällen lika ointressant som historielektionerna jag skolkade från under högstadiet.
Om jag får önska mig något av det kommande året är det att vi hittar tillbaka till de stora episka berättelserna utan ens en smula sanning. Till tiden där vi läste och tittade på film för att komma bort från den verkliga verkligheten – inte för att lära oss mer om den.
