Vem bryr sig?
Jag gör det. För mig tillhör det diskussionen om allmänbildning. Och om språkets makt. ”Allmänbildning” innehåller enligt den som använder det ett mått på den enskildes förmåga och värde.
Vem är då allmänbildad? Vem är bildad? Vem är utbildad?
Jag funderar alltmer över det. Den som är utbildad är lätt att skilja ut. Den bildade? Oftast. Men vem är allmänbildad? Vad är det?
”Ungdomarna har ingen koll på nånting, de har ju ingen allmänbildning” hör jag då och då från jämnåriga när de möter nya elever. Eller från journalistkolleger som lyssnar på radioprogram där de själva inte ingår i den utsedda målgruppen. Ibland håller jag med. Ibland tycker jag att det är struntprat. De som gnäller är mästare på att framhålla det som ingår i deras egen värld.
Några exempel till:
Ett år efter det att åtskilliga ungdomar i min närhet hade ägnat sig åt Geocache i anslutning till deras familjeutflykter i naturen hörde jag erfarna radiopratare tala entusiastiskt om det nya märkliga nöjet. ”Nya? Märkliga? Har de ingen koll?”
Jag tänker ibland på attityden hos min vän som var utrikeskorrespondent i New York och som när han kom hem till Sverige hade noll koll på vilka ministrar som ingick i regeringen, han visste på sin höjd att det då var Ingvar Carlsson som var statsminister. Han använde sin tid hemma i Sverige till att förakta ankdammen – som han hade noll koll på. Han jobbade i den riktiga VÄRLDEN.
De jag nämner är erkända journalister, erkänt kunniga och igenkända av många. De är utbildade och betraktar sig som både allmänbildade och bildade.
Men de har en brist som de delar med många: De tror att deras värld är lika med allas värld.
Det handlar inte enbart om journalister. Vi är många som tycker att vår värld, vår kunskap och vår erfarenhet utgör de ramar som gäller för vad som är viktigt. Utifrån dem dömer och bedömer vi ”dom andra”. Vi sätter oss över dem som inte tycker som vi, inte lever i vår värld.
Vi fördömer de intoleranta och deras sätt att tänka, och använder samma uteslutande som de har i sin retorik.
För en tid sedan diskuterade jag just tolerans med en elev som är kunnig och engagerad i hbtq-frågor. (Förkortningen står för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queerpersoner.)
Han läxade upp mig när jag i ett annat sammanhang talade om hur viktigt det är att vi accepterar varandra, är toleranta och att vi sätter oss in i hur det är att vara den person vi talar om.
”Det heter inte tolerant, det heter inkluderande, rättade han mig.”
Så var det med den toleransen …
Att stöta bort andra personer genom att bara använda sin egen grupps språk, sina egna referenser – det är inte att inkludera. Den som är aktiv i en fråga, inom en idrott eller engagerad i något annat i samhället, ligger alltid före den som inte är det – i ordval och tanke. Det är lätt att – medvetet eller omedvetet – stänga ute de andra genom ordval eller genom att hänvisa till att de inte är allmänbildade.
Jag är inte ute efter att förenkla språket. Tvärtom. Om vi förklarar för varandra vad vår lilla vrå handlar om, i stället för att blockera, om vi lär varandra om våra respektive världar, då blir vi alla mer allmänbildade.
Och du, det handlar inte om att förenkla språket. Det jag funderar över är om vi inte skulle ta och lära oss lite om varandras vardag, och då använda språket som en hävarm i stället för en rak höger, von oben.
Fotnot: Följande ingår i allmänbildningen – eller hur? Är du säker på att vi tänker på samma sak när vi läser orden? Eller har vi något att lära av varandra?
Titanic – House of Cards – Blådåre – Inkludering – Strindberg – Missionsbefallningen – Hellström – Skrivmaskin – Hasse & Tage – Dagerman – Hashtag – Det andra könet – NBA – Staten och kapitalet –SDHL – Podd – ETC – Boye – Bakelittelefon –Väckelserörelse.
