Först letade jag i bekantskapskretsen. Fanns det någon där som kunde tänka sig att ta över honom? De flesta kände honom ju sedan tidigare och var tyvärr väl medvetna om hans dåliga egenskaper. Ja, jag måste erkänna att jag kanske berättat om dem då och då över en kopp te eller ett glas vin, under de där perioderna när det inte funkade så bra mellan oss. Om hans kontrollbehov, hans orimliga svartsjuka, hans ständiga krav på att jag skulle finnas till hands för bara honom…

Nu var jag tvungen att tala mig varm om alla hans fördelar. Hur hängivet kärleksfull han ändå varit under åren vi var tillsammans och hur han älskade att gå på mysiga långpromenader med mig. Hur han var alldeles lagom svartsjuk, sådär så man känner sig uppskattad och bekräftad. Och inte minst hur gosig och varm han var i sängen, jo, sånt är viktigt.

Min omgivning var tveksam. De flesta hade ju redan en sedan tidigare. Andra hade dåliga erfarenheter och vågade inte ta chansen med en ny. Dessutom finns det alltid risker med att överta någons avlagda. Man vet ju aldrig hur det kan fungera när man inte har fått prägla honom själv, liksom. De första årens fostran är så himla viktiga.

Till slut blev jag så desperat att jag frågade barnen om de inte kände någon som behövde en. Nån kompis mamma som kände sig ensam, kanske?
Jodå, faktiskt hittade jag en mamma som var intresserad. Hon hade honom på prov en natt. Hon var förtjust efteråt men ändå tveksam. Han var ju charmig och rar, gjorde sig till när han träffade en ny kvinna förstås! Men hon ville nog pröva honom en hel helg för att se hur det skulle funka på längre sikt.

Men hon hörde aldrig av sig igen. Kom med undanflykter och sköt upp. Under tiden blev han och jag bara olyckligare och olyckligare tillsammans.

En annons på Blocket blev min räddning. Och så fort den unga tjejen ringde så visste jag att det var helt rätt. Hon ställde kloka frågor om honom och jag kände att här kommer han att vara i trygga händer! Jag berättade vilken mat han tycker om, om hans lite känsliga mage och att han är jättefin men behöver mycket mer omsorg och tid än jag kan ge honom. Att med en fast, tydlig hand är han lyckligast. Hon tog tåget från Stockholm och det blev ömsesidig kärlek direkt.

Lite ont gjorde det förstås i mitt hjärta. Klart att det var en yngre, snyggare, gladare tjej han ville ha! Men jag såg hur han blommade upp i hennes närhet. Hur han fjäskade och svansade och hur förtjust hon var i den där grabben som varit min så länge.

Jag körde dem båda till tåget och önskade dem lycka till. Ingen av dem såg bakåt. De hade bara ögon för varandra. Min lilla hund Morris, min galna lilla blandrasjycke som jag älskat i två år, han får det bättre nu med en ny matte som har tid, kunskap och energi som jag inte har.
Det gjorde ont. Skilsmässor gör det. Men det bleknar. Och vem vet, kanske hittar jag en ny igen någon dag, som jag har tid med och som älskar bara mig?