Krönika: Vem som helst kan lära sig att hata

”Hatet ska vara kvar. Men det är ju inte samma som att jag hatar dej. Du ska inte vara rädd”, förklarade Jan Zelechowski från Black Army och försökte få oss att förstå att en supporterskara som skanderar ”hata hata hata” bara gör det för att ”pika” motståndarlaget och stötta det egna. 

Vi har hört det förut. Att kalla tjejer för ”fitta” är inget att bry sig om, det är inte på riktigt, det är inte menat på DET viset. När en ledande SD-politiker i den debatt på hat-sajten Avpixlat skriver om ensamkommande flyktingbarn att hon ”hoppas de svälter ihjäl” menar hon inte vad hon säger, hon har bara hävt ur sig några ord.

När män skriver hatmejl till snart sagt varenda kvinna som säger något offentligt om jämställdhet betyder det inte något. Det är bara ord.

Men så är det inte. Ord befriar. Och förtär, förstör, dödar.

Folkmordet i Rwanda blev möjligt tack vare orden som svämmade ut över landet, till stor del med medias hjälp. När tutsier beskrevs som kackerlackor var det lika lite ”bara ord” som när nazisterna jämförde judar med råttor. 

Vem som helst kan lära sig att hata. Men vi lever i en kultur där hat och våld – fortfarande – är könsmärkt.

Det är män som står för en överväldigande majoritet av näthatet. Det är män som står bakom både fotbollsvåldet och annat våld. 

Den engelska journalisten Angela Phillips skrev redan för tjugo år sedan boken ”The Trouble with Boys” om hur brittiska pojkar socialiseras in i våldets logik. En utveckling som har accelererat efter thatcherismens seger med dramatiskt ökande klassklyftor, arbetslöshet och fattigdom. Unga män som tidigare hade haft en självklar plats i samhället fann plötsligt gruvan eller fabriken nedlagd, rollen som familjens överhuvud söndersmulad och plånboken tom. Alldeles för många hittade lösningen i öl och fotboll. Och våld. 

Rose Marie Frebran, tidigare kristdemokratisk riksdagsledamot, är regeringens samordnare mot idrottsvåldet. Hon är tydlig med kopplingen våld-maskulinitet och talar engagerat om vikten av attitydförändringar och värdegrundsarbete.

Vackert så. Men det räcker inte. Om mäns våld ska upphöra, eller åtminstone minska, så måste också ojämlikheten attackeras. Inom vården talas det mycket om evidensbaserad behandling, alltså sådan som är bevisad genom forskning. Inom politiken fnyser många åt sådant. Vi hör aldrig borgerliga politiker prata om klassamhället som grund för våld, kriminalitet, utanförskap och segregation. Ändå är bevisen så övertygande för att ökande klyftor i ett samhälle leder till ökande sociala problem. Jämlikhet har avgörande betydelse för allt från våld, drogmissbruk, psykisk hälsa och tonårsgraviditeter till tillit och hur gamla vi blir. 

När tilliten urholkas och klyftorna växer så ökar bland annat våldet. 

”Jämlikhetsanden” som helt och hållet bygger på officiell statistik från ett stort antal länder och internationella organisationer som Världsbanken, just för att resultaten inte ska kunna avfärdas, visar att sambandet är starkt och konsekvent. 

Rose Marie Frebran, läs boken! Om du inte har tid kolla sammanfattningen här: www.equalitytrust.org eller se en tjugominutersföreläsning med Richard Wilkinson, en av författarna, på Youtube http://bit.ly/QKEXS5

Du kommer att bli rikt belönad. Och kanske få de insikter som behövs för att kampen mot fotbollsvåldet ska bli framgångsrik.