Jag har också lärt mig att det är värre att bli manglad och synad av en bank, i syfte att kolla min trovärdighet som låntagare inför ett eventuellt bostadsköp, än att bli dåligt undersökt av en dålig gynekolog. 

Banken: …ja, och så vill vi att du fyller i det här också, och om du kryssar ja i någon av rutorna måste vi göra en hälsoundersökning på dig. Redan där kände jag den gamla utmattningsstressen börja koka som trög sirap i pannloben, och jag läser första frågan: Har du under de tre senaste åren varit sjukskriven mer än en månad i följd eller uppburit aktivitetsersättning? Jag: ja, vem har inte varit det? Och sen ser jag det finstilta: ”… uppgifter som lämnas kommer att kontrolleras vid dödsfall …”, och sen kommer ett medgivande, att jag vid dödsfall ”… medger att läkare, eller annan sjukvårdspersonal, sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning, sjukgymnast, naprapat, kiropraktor, psykolog, psykoterapeut, allmän försäkringskassa eller annan försäkringsinrättning, Skatteverket och annan myndighet, upplysningsföretag, samt arbetsgivare, får lämna upplysningar, journaler och bla bla bla – i oändlighet – till banken…”. Eftersom jag lider av/begåvats med affektionsinkontinens så börjar jag gråta, ber att få återkomma, går därifrån, och vill ringa nån. Men vem?

Jag har i dag även lärt mig att jag är lika ointresserad av ombildning av en hyresrätt till bostadsrätt i dag som jag var innan ombildningen. Trots, eller på grund av, att jag till slut gjorde som majoriteten i huset och gick med på att köpa. Trots att jag varit skeptisk. Trots att jag oroat mig för om de tomma lägenheterna högst upp i huset ska användas i spekulativt syfte, att ingen skulle kunna hyra dem och få samma rätt till ett kontrakt som jag, få samma ”chans” att köpa som jag, om den ville. Om den kunde. Om den skulle orka med manglingen hos banken. Jag borde vara glad. Det är ju så trevligt att känna samhörighet i en trappuppgång, att värna varandra, att ha nån som kan titta till barnen en stund, att ha nån att lämna sin extranyckel till, att kunna stå i tvättstugan och prata rättvisor, medmänsklighet och bostadspolitik i timmar med en granne som brinner lika mycket som jag för sådana frågor. Jag borde vara glad. Jo, jag är glad, för allt det här har jag, oavsett hyresrätt eller bostadsrätt. Vad är det då som gnager? Vem kan jag ringa? Polisen? Jag ringer förutsättningslöst till länsstyrelsen och får prata med en gammal fin jurist som slår i lagboken när jag vädrar min oro. Juristen, med torr hes stämma: ja, någon kan ha gjort en smart affär, och en smart affär är en smart affär, oavsett om den är oetisk eller regelvidrig. 

De orden hjälpte inte, men de fick mig att känna att hela det här spektaklet ”bostadsmarknaden” gör mig kraftlös och hur mycket min lägenhet än anses vara värd så känns det just nu helt värdelöst.

Lika värdelöst som det var att försöka polisanmäla en man, för en herrans massa år sedan, som hade barrikaderat sig utanför min dörr. Den kvinnliga polisen i flätor gav mig ett tryggt intryck där hon stod i sin uniform och batong på min gård och jag hängde ut genom fönstret också i flätor men uniformerad i min Rövsvetts-t-shirt (punkband från Tranås, stora i hela världen) och hör henne säga: Han har legitimerat sig och säger att du är hans fru. Vi kan inget göra! Jag: Jag är inte hans fru. Jag är ingens fru. Jag är inte ens gift! Hon: Nä, men han säger att du är hans fru, så vi kan inget göra… Jag, tyst till mig själv av rädsla: Vems ord väger tyngst? Vem kan jag ringa då? Ekobrottsmyndigheten?