Marguerite Duras inledning i romankonstverket ”Älskaren” tog andan ur mig redan som 25-åring. Jag bar nämligen på en hemlighet från djupet av min innersta genetiska kod. En hemlighet som gjorde att orden gav mig existentiell panik.
Min panna var redan fårad av djupa veck, som olikt mina vänners motsvarigheter aldrig tycktes vilja slätas ut. Jag blev allt mer lik min mamma, och min mammas mamma, som också har haft ansikten vars fåror tidigt sökte sig mot jorden. Jag visste, och hade länge vetat, att mina dagar var räknade.
Jag såg ganska bra ut. Jag fick ofta bekräftelse för det. Visserligen inte helt gratis. Vi inom det medelmåttiga spannet fick lägga ner lite ansträngning för att synas. Som att dansa på ett vildsint sätt, anspela på sex. Visa oss villiga utan att för den sakens skull gå över gränsen till det slampiga. Det hade varit förödande, det vet alla kvinnor.
Men mitt ansiktets allt tyngre linjer plågade mig i tysthet. Jag noterade förändringarna som en cancersjuk sina cellvärden. En fördjupad linje, ett veck på ögonlocket, och så huden över knäna. Väck mig mitt i natten och jag kan rabbla exakt hur mina vänners knäskålar, kindbens form och ögonlockshud ser ut och har utvecklats över tid. Jag har närstuderat och jämfört mig i kvinnors ansikten så fort de har tittat bort. Detta är en av alla saker jag har känt skam över.
När hakans skinn började tappa sin elasticitet någon gång i samband med att jag fyllde 40 gick jag över en gräns. Jag är som feminist fast övertygad om att all kosmetisk skönhetsindustri är förkastlig. Jag är tillräckligt analytiskt begåvad för att begripa att mina plågor kring just åldrandet är en produkt av patriarkatet. Jag har i hela mitt vuxna liv vägrat mer symboliska och ytliga skönhetsingrepp, som rakning av ben och armhålor; jag vill kunna vara stolt över hur min naturliga kropp ser ut. Jag har gjort dessa val politiska av feministiska skäl. Det vackra, har jag velat skrika ut över världen, är det vilda och otyglade. Inte det lydiga, tråkiga i högklackat. Ändå började jag dagdrömma om ingrepp. Jag förde försiktigt min hud, uppåt, bakåt vid tinningarna. Googlade på hur ett ingrepp mot överflödig halshud skulle gå till. Spärrade upp ögonen för att släta ut ögonlocksvecken. Men så kom skammen. Jag vägrar ju sånt här. Det är ett gift.
Ibland peppas jag av en präktig tanke. Jag skriver några rader på Facebook hur skönt det är att kunna skita i att hålla in magen, som jag gjorde under flera decennier med magkatarr och annan skit som bieffekt. Jag skriver om att jag äntligen är tillräckligt medelålders trygg för att våga se ut hur fan jag vill. Att jag trivs att plaska runt i mina foträta skor i fred från mäns blickar. Problemet är att jag ljuger. I alla fall delvis. Friare i mitt utseende än vad jag var när jag ung och vacker dansade förföriskt på ett dansgolv blir jag aldrig igen.
Ett vackert kvinnoansikte öppnar dörrar i livet, ett fårat ansikte stänger dem. Kom och objektifiera mig, vill jag skrika.
Att åldras är ett mentalt fängelse under konstruktion. En ständig och obarmhärtig påminnelse om att döden kommer närmare. Att det inte finns kärlek bortom äktenskapet, inte längre något knapplöst knull tillgängligt om jag skulle bli sugen. Vem ser ett par rynkiga läppar och vill kyssa dem? Vem orkar ta reda på att människan, under den trötta huden, befinner sig på sitt livs mentala peak? Åsa Linderborg skriver i sin senaste bok att hon också plågas av att åldras mindre fördelaktigt än sina bekanta. Att hon också avundas tajt hud runt överklassigt markerade kindben. Jag känner systerskap. Men hon är betydligt äldre än jag.
Jag är en människa som gud ske lov trivs i skogen. Med hunden låter jag mig föras på allt längre promenader under vilka gravitationens tyngd i ansiktet inte märks. Träden, rötterna och fågelsången struntar i rynkig halshud. I skogen blir ålderdom nästan vacker. Vem skulle klandra en gammal ek för att vara ful? Jag känner mig på många sätt starkare än någonsin mitt under pågående pandemi. Och smartare. Den fria luften utanför innerstaden vädrar ur min hjärna. I mina kvinnliga vänners ögon gör detta mig vackrare än någonsin.
Problemet är männen.
Problemet är alltid männen.
När jag slår upp datorn och kopplar upp mig på Skype-mötet påminns jag av mitt ansiktes förfall. Det är fasansfullt. Kom inte och säg något annat.