Det är stormöte i samhället där jag växte upp, en skamfilad sågverksort med drygt 1 500 invånare. Efter ett decennium av röda siffror har det kommunala fastighetsbolaget till sist fått nog och nu ska Folkets hus säljas. Det finns flera andra folkets hus i kommunen, alla drivna av föreningar i de olika orterna, men det här huset är något speciellt. Inte för att det var här jag gick på bio första gången eller dansade min första tryckare, utan för att det är ett nöjespalats av helt andra dimensioner. Kommunens största samlingslokal, som fram till pandemin bjöd in till metal-galor, trädgårdsmässor och nostalgidiscon vid sidan av de julgransplundringar, trivselkvällar och PRO-möten som gjort folkets hus till en sekulär kyrka mitt i byn.
Men nu kan det vara slut på det roliga. Vem vågar investera i ett nöjestempel i en fattig avkrok? Blir det lager eller serverhall av alltihop? Orolig går jag in i salen där jag upplevt både företagsgalor och SM i luftgitarr. Tänk om ortsbefolkningen bara ger upp, nednött av att ha sett i stort sett all annan verksamhet på orten läggas ned under de senaste 20 åren?
Det kommer 250 personer. Fastighetsbolaget bjuder på kaffe i pumptermosar, dess vd och styrelseordförande sitter tillsammans med kommunalrådet uppe på scenen. Frågor ställs, ortsbo efter ortsbo reser sig för att prata. Människorna på scenen svettas. Luften rensas. Man utlovar en arbetsgrupp med politiker, tjänstemän och lokalbefolkning. Kommunalrådet slår fast att det är ortsborna själva som måste driva verksamheten, men lovar att kommunen ska hjälpa till. Slutet gott, allting gott?
I kön till pumptermosarna tänker jag på Förritiden, det idealiserade Sverige så många drömmer sig tillbaka till. Förritiden, som är allt det som var bra med 50-talet, 60-talet, 70-talet eller 80-talet, beroende på när den som drömmer råkar ha varit barn. Jag tänker att det vi åtrår är den känsla av gemenskap, sammanhang och mening som gick förlorad när vi mer och mer övergick till att bli individer. Gemensamma biobesök blev till familjens tevekvällar som blev till individer med varsin telefon. De små butikerna blev till Domus i stadskärnorna som blev till handelsområden som blev till shopping i varsin telefon. Marknaderna, flyguppvisningarna, danserna och vävkursen blev till kväll efter kväll med telefonen, med renoveringen (av mitt hem), med träningen (av min kropp) eller kanske mötena (i bostadsrättsföreningen). Nu har vi börjat drömma om något annat, men bion är riven, småbutikerna ombyggda till bostäder och marknadsknallarna omskolade.
Men det som var Förritidens hjärta slår fortfarande, om än allt svagare och mer oregelbundet. För gemenskapen var väl inte något som magiskt uppstod ur den svenska folksjälen eller som vi fick till skänks av ansvarstagande politiker – utan något vi byggde själva, tillsammans?
250 ortsbor har kommit för att rädda sitt folkets hus; jag ser mina föräldrars gamla vänner och en av mina gamla lärare. Jag ser mina barndomsvänners föräldrar. Jag ser vitt hår, käppar och rullatorer. Folkets hus ska räddas för framtiden, men bland ortsborna i den stora salen ser jag nästan ingen som är under sjuttio år gammal.
För övrigt... har Richard Ford skrivit en fjärde roman om Frank Bascombe! Sommaren är räddad!
