Jag har aldrig upplevt en så melankolisk känsla i trädgården som i höst.
Gässen är fler än nånsin, jag vaknar på morgnarna av hur dom tutar till varandra i luften här ovanför, övar sina formationer och sitt samband innan dom slutligen är redo att ta flygturen ner till södern.
Nu står dom härutanför på åkern och vilar, två, trehundra stycken.
Det är grått. Och torrt i marken.
Jag tar in dom sista utomhustomaterna, dom flesta gröna, en del orangea och rodnande. Säkert tio kilo. Jag hoppas dom hinner rodna innan dom blir dåliga, så kan jag göra höstens sista tomatsås att frysa in.
Jag satte 600 tomatfrön i våras.
Vi har byggt ett växthus på ETC:s Egen El kulle i Katrineholm, ett litet ett. Vi hann inte få bygglov för det stora växthuset vi planerade för. Så det fick bara plats 120 plantor. Fick ett jävla överskott av plantor som vi kunde dela ut. Men sommarn rullade på och vi hade fortfarande en massa plantor kvar, jag tog hem en massa i juli och bänglade ner här i trädgården hemma hos mej, fast det var väldigt sent på säsongen.
Trädgården har lyst rött av tomater, dom här märkligt varma dagarna i september.
Jag har satt en massa tomatsås på syrning, en rödgrön röra som snart kommer att delas ut bland dom som crowdfundat tomatprojektet.
Nu börjar det här låta som reklam, men det jag ville skriva om var min melankoli.
Jag sitter här vid bordet där det ligger en stor hög med gröna tomater och jag tänker att själv är jag ganska övermogen nu.
Vår tid är utmätt.
Döden kommer som ett brev på posten, eller som en höst. Först är det soliga september och glada tjoanden på uteserveringarna, man tänker att det kanske aldrig blir höst, sommarn bara fortsätter.
Men den kommer.
Förra veckan åkte jag runt med tjifen. Tjifen är alltså Johan Ehrenberg, han som är vd eller nåt för den här tidningen. Jag vill ju absolut inte smöra bara för att göra karriär eller nåt, eller för att få en fin titel, varför inte Tomato Chief Managing Consult, utan jag vill bara berätta en grej.
Johan har som många numera vet en kronisk sjukdom som antagligen blir det han dör av.
Men han har bestämt sej.
För att leva.
Han har gjort ett slags överslag, han vet att han är på döhalvan av livet, och det kan han inte göra nåt åt. Så han har bestämt sej för att ge järnet på i princip en grej: att få folk att sätta upp solceller.
För är det nåt som kan vrida makten ur oljepundarnas och fulel-lobbyisternas mäktiga händer så är det att det skapas en jävla massa elproducenter.
Ni vet i Tyskland, detta land så förhånat för sin Energiwende, när dom alltså stängde av kärnkraften och började subventionera sol och vind. Vattenfall och dess gelikar fick ju då såklart en enorm avsättning för sin fulel, eftersom det tar tid att bygga upp förnybar energi (så det är bråttom att sätta igång, med andra ord). Detta har blivit vinklat i medierna som ”Titta bara hur det går när vi fasar ur kärnkraften! Olja och kol tar över!”
Men 2013 hände för första gången en grej i Tyskland, solkraften stod för över 50 procent av den totala energiförsörjningen i landet.
Då fick Vattenfall och boysen panik och gick till Angela Merkel och bad henne om möjligheten att kunna stänga av solelen vid såna toppar, för då måste ju dom sluta elda i sina kolkraftverk för att inte nätet ska bli överbelastat.
För då förlorar ju Vattenfall en massa pengar!
Men då sa faktiskt Angela Merkel för första gången nein.
Det är ju också historiskt, nån som nekar Vattenfall nånting, det gjorde inte Maud Olofsson när Vattenfall tokköpte Nuon för 97 miljarder av våra pengar, det gjorde inte heller den så kallade rödgröna regeringen när Vattenfall såldes till en tjeckisk riskkapitalist som lovade att göra allt för att öka kolproduktionen i Europa.
Så det var historiskt att Merkel sa nej.
Varför gjorde hon det?
För att 5 miljoner solcellsägare är röstberättigade i Tyskland. En maktfaktor.
Vissa dagar är nu solproduktionen i Tyskland uppe i 70 procent av den totala elförsörjningen.
Såna här saker pratar Johan om på turen han åker runt på.
Jag var med några av gigen, jag var med som trubadur och tomatgubbe, men jag lyssnade på vartenda ett av hans föredrag. Det tar tid för mej att smälta siffror och grafer, jag är skolskadad, men jag tror jag förstår mer nu.
Som att vi skulle kunna lösa hela jävla klimathotet med att täcka en tiondel (uppskattningsvis) av Algeriets yta med solceller (se bifogad bild). Nu kan vi ju inte dundra in i Algeriet och göra det såklart, och solel ska ju produceras lokalt. Såklart. Av dej och mej.
Ja, vi satt där och åkte elbil genom ett Norrbotten som hade börjat få frost i asfalten på morgnarna, gula löv som singlade ner i Byskeälven.
ETC elbil som tyst svischade fram längs E4:an, vi fick hålla örnkoll på dom få laddstationer som fanns vid Norrlandskusten.
Solen sken snett och lågt in i bilen och vi pratade om döden.
Den är ju inte så mycket att prata om egentligen.
Det är vad vi gör innan den som är intressant.
Men nånting bra finns med att förstå att döden är en realitet.
Att man förstår att tiden är utmätt.
Att man kanske inte har tid att syssla med massa skit.
Att det får vara ett slut med att sitta bredvid och tycka att allt håller på att gå åt helvete.
Att släppa hörnflaggan och komma in i matchen.