För 15 år sedan besökte jag de kurdiska delarna av norra Irak, bara månader innan den amerikanska invasionen. Vid varje tillfälle när jag träffade andra unga anklagades jag för att vara en lögnare. De trodde att jag ljög när jag berättade att jag inte arbetade utan gick i skolan och att jag dessutom fick pengar för det.
De anklagade mig för att hitta på när jag sa att grundläggande utbildning är något som vi alla har tillgång till. En sexårig pojke som arbetade i en butik trodde att jag fabricerade ihop allt för att jag saknade mitt hemland och ville framställa Sverige som bättre än vad det är.
Det känns inte som att jag är över 30 år gammal. Jag försöker samla på mig så många vuxenpoäng som det bara går, jag pensionssparar, jag vet vad reporänta betyder och jag har en pärm med viktiga dokument som aldrig någonsin kommer behövas till något viktigt. Det brukar skämtas om att 30 är det nya 20, men idag känns det som att den gränsen ligger någonstans före 40 och skvalpar.
Det beror inte på att vi är mer barnsliga här än i Kurdistan, det beror på att vi har råd att göra allt det som vi förknippar med barndom.
Den tid jag lägger på datorspel, tv-serier och att publicera skit i olika sociala medier hade jag nog varit tvungen att lägga på barnuppfostran, att ta hand om äldre i familjen och att jobba ifall jag fortfarande levt kvar i mitt hemland. Här har vi en mer utvecklad välfärd och ett sundare arbetsliv som vi fått tack vare landets rikedomar och arbetarrörelsens framgångar.
Är man dessutom snubbe, som jag är, då finns det både en och annan samhällsnorm som gör att man kan slippa undan städning och annat tråkigt som kvinnor kan sköta åt en istället.
På många sätt är det positivt att vi har råd med fritid, att leva på det sätt vi vill göra. Men det är inte helt utan sina nackdelar, det finns en bieffekt som jag främst sett hos oss män.
Att inte behöva växa upp är att slippa ta ansvar. I praktiken innebär det också att inte ha förståelse för konsekvenser, för det är vad ansvar ofta går ut på. Den som aldrig lär sig att ens agerande har konsekvenser kan göra mycket skada. Se bara på de som hotar och trakasserar andra på nätet, de som stöttar fascistiska rörelser eller, för att ge ett mindre dramatiskt exempel, de som helt enkelt aldrig gör något oavlönat arbete i hemmet.
I min drömvärld behöver vi aldrig växa upp, med allt vad det innebär. Men i den världen är vi också vuxna nog att alltid ta ansvar för våra handlingar.
