Det var i juli förra sommaren och jag hade precis simmat några vändor i Eriksdalsbadets utomhusbassäng när jag såg dem.
Två flickor i 10-årsåldern som skuttade fram på alla fyra till poolkanten innan de kastade sig i vattnet på ett mycket osmidigt sätt. Dessutom hade de varsin svans hängande i ett snöre runt midjan.
Jag hade svårt att förstå vad jag precis hade sett, men som tur var kom min kompis dotter till undsättning.
– Jag vet vilka de är, vi går i samma klass. De gör sådär för att de är "therians."
Det var första gången jag hörde talas om fenomenet som trendat stort på Tiktok och dessutom är temat för SVT:s nya ungdomsprogram ”Jag är en räv”. Där får vi möta barnen Lucas och Charlie i Malmö som försöker beskriva vad det innebär att vara en therian.
”Man önskar att man föddes som ett djur, det är liksom ens identitet. Men man äter inte gräs eller använder kattlåda, vi är människor – tyvärr!”
Tittaren får följa med när de tillverkar sina djurmasker och övar ”quadrobics” (djurliknande rörelser) i skogen. Men när de går till skolan lämnar de svansarna hemma för att slippa bli retade.
”Folk tittar konstigt, säger taskiga saker, och försöker rycka av svansen. Man får utstå mycket hat som therian”, säger Charlie som får medhåll av Lucas.
De har blivit dödshotade på nätet efter att de gjorde en dansvideo med sina djurmasker, berättar han.
Malmö-kidsen är inte bara therians utan även ”furries”. En furry beskrivs av SVT som någon som är ett fan av människolika djur, och i slutet av programmet går Lucas och Charlie på det stora internationella furry-eventet ”Nordic fuzz con” som hålls i deras hemstad.
De två vännerna ser överlyckliga ut i sina pälstassar när de vimlar runt bland mestadels vuxna människor utklädda till vita vargar, randiga kattdjur och pastellfärgade kaniner. De får tips av en 25-årig svensk i stort ljusblått katthuvud med rosa piercing i nosen.
”Var dig själv, drick mycket vatten och ha så kul ni kan”.
Det är en både rörande och pyttelite konstig scen. För till skillnad från therians, som ofta är barn som leker att de är djur (vilket barn alltid har gjort) och vars ansiktsmasker och svansar är billiga och hemsnickrade, så är furries mer ett avancerat cosplay-community för vuxna med pengar att bo på hotell och köpa färdiga djurdräkter för.
På en del av dräkterna (så kallade ”murrsuits”) finns det en dragkedja på framsidan vid könsorganen, en dragkedja på baksidan vid rumpan och ett hål i munnen för att man ska kunna ha sex i sin dräkt om man vill.
Dock menar många furries att de felaktigt pekas ut som sexfixerade.
I Flashbacktråden ”Jag är en furry, fråga mig vad ni vill” försöker personen som startat tråden reda ut frågor, missförstånd och fördomar om hans community.
”Nej, vi tänder inte på djur. Vi är djurvänner och vill absolut inte skada djur”, förklarar han.
Bara 2-5 procent av alla furries äger en dräkt, men det är de som har det som syns mest, skriver trådstartaren. Hans fursona (furry-personlighet) är en blå-vit Huskyhund. Furry-communityt är till för både heterosexuella och homosexuella, men de flesta furries han känner är bi eller gay.
”Nej, majoriteten inom vår fandom har inte autism.”
Efter att ha läst den tio sidor långa Flashback-tråden konstaterar jag att furry-communityt verkar vara som vilken annan subkultur som helst; nördig, mansdominerad och med lika delar normala som störda anhängare.
Men oavsett om man är ett barn som leker att man är en varg i skogen eller är en vuxen som vill hångla med någon i ljusrosa kanindräkt kvarstår frågan:
Vad handlar människans längtan till det djurriket egentligen om, och varför är den så stor just nu?
Kan det animaliska lajvandet vara ett sätt att stilla oron inför ett apokalyptiskt framtidsscenario med naturkatastrofer och nyfascistisk världsordning?
Människan är som bekant det enda djur som vet att hon ska dö, vilket är en skrämmande insikt i sig. Och att vakna varje morgon till nyheter om folkmord, terrordåd och klimatkriser ökar inte direkt ens livslust och tilltro till mänskligheten.
Kanske är therian- och furrytrenden helt enkelt bara ett svar på den existentiella ångest (som givet framtidsprognoserna borde vara mer utbredd än någonsin) det innebär att vara människa.
En lurvig eskapism från den dystopiska antropocentristiska verkligheten.
