I kvarteret där min son bor halva tiden finns ett skogsparti – delvis en anlagd park, tydligen – som blir full av vitsippor om våren. Jag älskar den platsen och vet inte hur många gånger jag fotograferat sonen sittande på en mossig sten bland sippor och björkar på den tiden då han gick i skolan där. Där finns också en torrlagd plaskdamm full av gamla löv och barr, omgiven av murkna träbänkar som inte ens de haschrökande ungdomarna tycks vilja använda. Nu ska parken få ett ansiktslyft: plaskdammen ska fixas till och man ska ta bort en hel del av träden. Det har gått ett tag sedan man meddelade detta, men än har ingenting hänt med platsen kring dammen. Däremot har man hunnit fälla en del av de gamla björkarna, och det verkar ju vara huvudsaken med det hela.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
”Gör Kortedala tätbebyggt!” tyckte någon i lokaltidningen som låg i sonens pappas hall sist vi gått genom denna härliga men halvskövlade park. Det är dags att Kortedala får en revansch, anser debattören och det är för all del lätt att hålla med om, men ordnar man det genom att bygga bort det som folk gillar? För jag har aldrig hört någon säga annat än att man uppskattar utrymmena, talldungarna, parkerna. Ungar från Kortedala har alltid lekt, käkat chips och gömt sig från polisen i skogen. Alla är inte lika stora Kortedalakramare som jag, men även de som har bott där och inte trivts för att det var för många fyllon mellan tallarna (eller på senare år, sedan Systembolaget flyttade till Gamlestaden, för att det är för mycket förort) brukar i alla fall alltid nämna grönskan som ett försonande drag. Skulle Kortedala få ökad status av att man halverade parkutrymmena och tryckte in fler glashus? Antagligen snarare det motsatta.
På vägen till mitt jobb har man vänt ut och in på ännu en gräsmatta. I dungen som står där har man sprayat deprimerande kryss på alla trädstammarna, och träden närmast vägen är redan fällda. Så har man gjort med flera, om än små, gröna platser längs den vägen under de senaste åren. Man bygger och bygger. Och nu, när grannen som överklagade allt som skulle ske bakom huset har gått bort, har man börjat bygga även där. Det står en gammal uppvuxen pil där, och den kommer med stor sannolikhet inte att få leva vidare. Tydligen är det inte bara de som ska bygga ut området som tycker att den är i vägen, utan enligt insatta har även många av de boende i denna del av huset velat ta ner trädet i alla år. Varför man nu vill bli av med ett gammalt vackert träd är högst oklart och i synnerhet om man bor på norrgaveln mot vägen; direkt sol har man ändå bara i en knapp timme på förmiddagen och den enda utsikt som skyms är en kurva där bussarna kör förbi och några gula radhus på andra sidan vägen.
I backen ner till min pojkväns hus har man grävt ett stort hål för att pressa in några fler hus, men från hans fönster kan man fortfarande se harar i skogen. Det är ett sådant ställe man flyttar till för att geografiskt bo mitt i stan men ändå kunna möta rådjur på väg till mataffären - jag tror knappast att någon går där uppe och saknar tätbebyggda innerstadskvarter. Men det ska förtätas överallt, har någon bestämt. Och det som verkar vara grundbudskapet i alla dessa trädfällningar är att gamla träd är lite ofräscht. På kompisens mammas gård tog man ner en stor och vacker kastanj för att göra sittplatser, men utan kastanjen och fåglarna den drog till sig är det ingen som vill sitta där längre. Den som motsätter sig att man skövlar hälften av Göteborgs träd för att förbereda för en tunnel som man inte ens får börja bygga än kallas bakåtsträvare och utvecklingsfientlig. Där det inte har varit bara att såga ner sällsynta eller skyddade träd har man ansökt om dispens. Just att ta bort så många träd det bara går är det bråttom med. I flera år har allé efter allé huggits ned - när folk fått nys om det och protesterat har man hittat på att även de friska gamla träden är sjuka. Stora träd ska ersättas med små. Växtlighet skapar otrygghet. Det är obegripligt.
Massrivningarna av Göteborgs landshövdingehus förklaras ibland med att många av de politiker som genomdrev dem växte upp i sådana och förknippade dem med fattigdom, misär och undermålig boendestandard. Ett misslyckat försök till sociala förbättringar, alltså. Men det här med växtligheten, vad handlar det om? Vem fan har haft en taskig barndom på grund av träd?