För länge sedan levde mina förfäder på lappskattelandet Gukkisjaur. Jag har aldrig varit där, men tack vare Google Maps kan jag få en aning om hur trakterna ser ut; morän, gran, tallbevuxen sandmark. Inte ett fjäll så långt ögat kan nå. Skogssamiskt hjärtland, för att använda ett kristdemokratiskt nyord. Skulle jag vilja ha en stuga här? Nja. Jag varken jagar eller fiskar. Men det skulle vara roligt att stanna till där någon gång. Vandra runt i skogar som mina förfäder en gång i tiden kunde kalla för sina. Några anspråk på de där tallhedarna har jag emellertid inte. Det samiska är många generationer bort. En kuriositet, snarare än en identitet. Men för många i Sápmi är de här gamla släktmarkerna värda att slåss för.
När Anita Gimvalls fiskekåta i Vindelfjällens naturreservat brändes ner av svenska myndigheter 2018 var reaktionerna starka. Media skrev. FN och Amnesty reagerade. Prominenta politiker tog ställning. Nu har Anita timrat en ny kåta på platsen och i tisdags ställdes hon åter igen inför rätta, anklagad för brott mot områdesskydd. Men ärendet genererar onekligen mindre skriverier nu än för fyra år sedan. Och den här gången ser jag fler som tar parti för Länsstyrelsens beslut. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.
I sak supportar jag ju Anita. Hon har bråkat om platsen i över ett decennium och som den punkare jag är lyfter jag på hatten för alla husockupanter – oavsett om de lever i Västerbottensfjällen eller i Kreuzberg. Men jag förstår samtidigt att många, även i det samiska samhället, ställer sig avvaktande. Antalet samer i Sverige uppskattas uppgå till allt mellan 20 000 och 50 000 personer. Det finns med andra ord tiotusentals människor där ute som har släktkopplingar till sjöar och fjäll i Sápmi. Vilka konsekvenser skulle det få om alla dessa ättlingar började bygga stugor och timmerkåtor i naturreservat och på renbetesmarker, utan samråd med vare sig länsstyrelser eller berörda samebyar? Många renskötare känner sig dessutom redan hårt trängda. Vindkraft, järnvägar, gruvor. Och politiker från både vänster och höger som talar om att inskränka samebyarnas exklusiva rättigheter. Det är klart att fallet Gimvall rör upp känslor.
Å andra sidan. Anitas hänvisning till urfolksrätten och urminnes hävd är knappast orimlig. Timringen må vara ett svartbygge, men den är också civil olydnad riktad mot 1928 års renbeteslag. Lagen knöt nyttjanderätten för samiska marker till de familjer som fortfarande sysslade med renskötsel medan samer som sysslade med annat hamnade utanför. Anita Gimvall, som tillhör den senare gruppen, har med andra ord samma rättigheter till sina förfäders fiskevatten som vilken svennebanan som helst. Det vill säga inga. Och det är ju inte riktigt logiskt.
Nyligen tillsatte regeringen renmarkskommittén som ska göra en översyn av rätten till jakt och fiske i Sápmi. I väntan på att den utredningen är klar borde Anita få ha sin timring ifred. Själv tänker jag försöka ta mig ut till Gukkisjaur i höst. Göra en brasa. Koka lite kaffe. Och begrunda hur komplicerad norra Norrlands moderna historia är.
För övrigt är jag genuint överraskad över hur fort Moderaterna började skeda Sverigedemokraterna. Och då har jag ändå alltid haft oerhört låga tankar om de förstnämnda.
