Jag är född i Gävle men uppvuxen i de orter som ligger som ett pärlband kring Sveriges midja på ostkusten. Sandviken är platsen där jag tog mina första stapplande steg i vårsolen. Närmare bestämt stadsdelen Björksätra. Jag har alltid varit lite mallig över att inte komma från Stockholm, jag tillhör en generation eller kanske snarare ett kulturellt skikt där det anses lite kul att komma någon annanstans ifrån. På klassiskt självupptaget Stockholmsmanér har jag gjort “Sandviking” till en del av min identitet. Från mitt barndomshem var utsikten AGA:s enorma anläggning och det var med ett visst vemod jag konstaterade att de rivit just den huslängan där vår lägenhet låg härom året.

“Vad har du gjort för din hembygd?”. Jag intervjuade en välrenommerad Norrlandskännare för några år sedan om den norrländska boom- och bust-ekonomin och hur det kommer sig att ingenting verkar kunna råda bot på avfolkningen i Norrlands inland. Han pratade initierat om hur stor del av landets välstånd Norrland bär upp. Hur den ekonomiska modellen kring gruvdriften ser ut, att de flesta arbetare som jobbar med gruvan inte är folkbokförda i gruvans kommun, vilket innebär att kommunen inte kan ta upp löneskatt. Gruvan förändrar i sin tur det omkringliggande landskapet för evigt och vill det sig illa med förödande konsekvenser för miljön. I slutet av intervjun frågade jag, mest för min egen skull, “vad säger du om Sandviken, vad händer där?” och han svarade “ingen bryr sig om Sandviken”.

Vad har jag gjort för min hembygd? Jag personligen har inte gjort någonting för Sandviken. Jag har knappt gjort någonting för någon. Pandemin och dess indelning av samhällsbärande yrken gjorde detta smärtsamt påtagligt. Kulturarbetare räddar inte liv eller är viktiga för samhällets infrastruktur. Så är det. Men sjuksköterskor är livsviktiga för samhället. Så även fabriksarbetarna som ser till att stål och virke kommer ut och fortsätter bygga samhället. Här kommer mina föräldrar in i bilden. I slutet av 1980-talet togs de emot med öppna armar av Invandrarverket i Gävle. Min far fick snabbt jobb på Sandvik. Min mor utbildade sig till sjuksköterska. M-riksdagsledamoten Lars Beckman skrev i mitten av juli på Twitter att “Det är den vita svenska mannen som genom blod svett och hårt arbete byggt Sveriges välstånd”. Jag tänker på vad denne vita svenska manliga moderatpolitiker gjort för sin hembygd Gävle, som är så mycket större och bättre än det mina bruna föräldrar gjorde för Sandviken.

Vad har Mats Jonsson gjort för sin hembygd Bollstabruk? Han flyttade tillbaka. För någonstans spelar det ingen roll hur många gruvsatsningar som görs eller hur (o)viktiga kulturarbetare är för samhället (Jonsson är själv serietecknare och min föregångare på Galago). Det du kan göra för din hembygd är framförallt att bo i den. Vara en av de människor som handlar i mataffären så den kan hålla öppet, som sätter dina barn i skolan så den inte läggs ner, som behöver uppsöka vård på sjukhuset så det kan finnas kvar. Går på biblioteken, anordnar konserter och behöver få vägen plogad. “Vad har du gjort för din hembygd?” – jo ingenting ännu, men kanske flyttar jag hem igen. 

För övrigt: Ja men se till att lyssna på Mats sommar­prat i P1 du också!

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.