Den här artikeln är hämtad ur förra lördagens digitala Dagens ETC (13 juni). Den får du om prenumererar. Långt ifrån alla texter publiceras i flödet här på sajten, och om de gör det så sker det med fördröjning. Vill du läsa när det händer, i ett snyggt format för platta – då är det prenumeration som gäller!

Jag var på besök i Sveg. Den viktigaste tätorten i Härjedalen. En jättelik björn av trä står nedanför kyrkan vid infarten. Där stannar kanske bilister, tankar och mathandlar, innan de jagar vidare mot fjällvärlden. Kort besök alltså, där Ljusnan gör sin krök. På fornsvenska lär ”Sveg” betyda ungefär ”älvkrök”.

Där växte jag upp i det avlägsna 1950-talet. Vintrarna var oändligt långa. Sveg är ett berömt köldhål. Nog vet jag hur det är att som liten trava iväg till skolan i -30 grader. En och annan tussilago växte i dikena när man skulle pryda skolbänken inför avslutningen i juni. Men nog kan jag påminna mig att det ofta låg snöfläckar kvar på marken.

Men det var en bra uppväxtmiljö. Ramlade man och slog sig kunde man gå in till vem som helst och bli omplåstrad. Visst är det sant, som man säger på den afrikanska kontinenten, att det behövs en hel by för att uppfostra ett barn.

När jag nu är på besök går jag dock inte omkring och letar efter gamla minnen. Jag försöker hitta det nya.

Just vid detta besök uppfattar jag att Migrationsverket har fått ett eget hus i mitt i centrum. Det berättar om en förändring som sker. Jag återkommer strax till saken.

Några dagar senare lyssnar jag på tv-utsändningen från den socialdemokratiska kongressen. Några av deras ledare talar. Stefan Löfven förstås och sedan Mikael Damberg. Orden är många, både tunga och vackra. Men ingenting är nytt, allt har man hört förut. Hela Sverige ska utvecklas. Norrlands inland ska minsann inte överges.

Men hur mycket jag än lyssnar är det bara de till intet förpliktande orden som når mig. Infrastrukturer, tåg, vägar, nya jobb. Ord travas som timmer i oändliga staplar.

Till slut sitter jag framför tv-rutan och storknar. Jag tror att dessa politiker – inte minst de två jag har namngett – är anständiga människor. Åtminstone är Stefan Löfven ingen SSU-uppfödd kyckling, utan en man som vet något om produktion och arbetsförhållanden bortom maktens korridorer. Mikael Damberg är jag osäkrare på. Men prata kan han.

Jag försöker föreställa mig att de ett par tusen invånare som bor i Sveg sitter och ser samma program som jag. Jag frågar mig om de kan uppleva något hoppingivande i de ord som matas fram ur rutan. Säkert inte.

Redan Göran Persson på sin tid talade om risken av att Sverige skulle slitas isär. Han hade rätt fast han hade fel. Ty redan då var Sverige sönderslitet. Det är en utveckling som sedan bara har fortsatt. Det finns stora områden i Sverige idag, främst utanför de största städerna, där medborgarna knappast har med samhällsutvecklingen att göra. Nog finns det större likheter mellan det norrländska inlandet och en del av dessa förorter än det finns mellan förort X och förort Y utanför en storstad.

Den socialdemokratiska kongressen lägger fram nya förslag om hur den ”jobbskapande” politiken ska se ut. Jag skrattar sannerligen inte åt deras ansträngningar. Jag tycker bara det är tragiskt. Ty hur ska man skapa ett bättre och mer rättvist samhälle så länge som de marknadsliberala krafterna får styra som de vill. Förr sa man att den reformerande socialismen halshögg kapitalismens skugga. Det är fortfarande sant.

Ska man rädda en plats som Sveg eller förorten X:s människor måste det till en radikal omläggning av hela den ekonomi, vars företrädare skickar flygplan efter sina kvarglömda plånböcker i jaktstugorna eller bosätter sig på Grand Hotel för 150 000 kronor i månaden.

Efter ledarna kommer ombuden upp i talarstolen. Där är Andersson, Pettersson och Järvinen. De tycker ledarna har talat bra och föreslår bara smärre ändringar i de texter som olika arbetsgrupper har lagt fram. Jag kan känna både sorg och upprördhet när jag hör deras röster. Visst kommer man att försöka göra något bättre av Sverige än det vi har idag. Visst måste man. Men de riktigt stora förändringarna vågar man inte riktigt ta i. Vare sig det handlar om förorten X eller ett samhälle som Sveg.

Där uppe får man fortsätta att hoppas att de flyktingar Migrationsverket placerar där verkligen stannar och finner en framtid och skapar egna arbeten, även om vintrarna fortfarande kan bita i kinderna.