Det första som jag laddade igång på var reportaget om den synskadade radioprofilen Katarina Hahr som blir av med sin ledsagare. Kommunen där hon bor anser inte längre att hon har det omfattande behov som lagen kräver för att få en ledsagare och hjälp att kunna utföra vardagliga saker som att luncha. Kommunen hänvisar henne till hemtjänst och matlåda! Men när tar en synskadads ”omfattande behov” slut, och vem är det som fattar det beslutet? 

Senare i programmet visades ett reportage om ett flyktingboende vid namn Englagård, där ägaren sedan tidigare bedriver healing och har andliga samtal med döda. En del flyktingar ska ha fått denna tjänst utförd utan kostnad och dagen till ära har ägaren hyrt in ett tivoli för att förhöja tillvaron för flyktingarna. 

Detta ska nu utredas. Det ska utredas om han har utfört en olaglig handling. Enligt ägaren själv så har han fortfarande, efter ett år med flyktingboendet, minus i balansen. Han har alltså inte gjort, som många av de 60 nya företag som bildats för flyktingsströmmens skull, gått med vinst på de 11 miljoner han fått under året. Han har kanske gett flyktingarna en mycket drägligare tillvaro än vid de flesta flyktingboenden.

Men det som gjorde mig mest förbannad och oroad över landets paragrafer och lagar är ändå min vän och före detta klasskompis kamp mot myndigheterna. I början av mars 2013 är han som vanligt på sin innebandyträning med polarna. Han börja må dåligt och säger till de andra att han tar och sätter sig ett tag. Han faller ihop på golvet. Direkt fattar en av spelarna att det inte är en snubbling, utan springer fram till min vän för att kolla läget. Hjärtstopp!

Den rediga polaren släpar min vän ut i snön och fortsätter med hjärt- och lungräddning tills ambulanspersonalen hinner dit. Allt för att få ner kroppstempen och eventuellt rädda vännen från hjärnskador vid syrebrist. I 30 minuter har han ett massivt hjärtstopp och det är bara yttre aktivitet som håller syretillförsel och cirkulation igång.

Vännen hålls nerkyld och sövd i flera dagar för att ha så lite påverkan på hjärnan som möjligt. Hans fru skapar en hemlig Facebookgrupp för att hålla oss vänner uppdaterade om hur det går för honom. Smart. 

Min vän fick pacemaker och syrebristen under hjärtstoppet fick ändå några procent av hjärnkapaciteten att gå förlorad. Men många kommer ändå igen efter detta, då hjärnan väljer att omfördela sysslorna. 

En stroke slår ut honom igen och nu 2,5 år senare är vännen glömsk, hjärnan prioriterar vad som ska finnas kvar i kartoteket, han är utförsäkrad och går därför på tjänstledighet från sin anställning. Därför måste han infinna sig på Arbetsförmedlingen i minst tre månader för att överhuvudtaget kunna bli sjukskriven igen. Och arbetsgivaren kräver honom dessutom på en ”löneskuld” som måste betalas inom en vecka på ett femsiffrigt belopp, som inte stämmer. 

Var det det här vi ville ha när vi gick till valurnorna för ett år sedan, för fem år sedan och för nio år sedan eller varför inte för tretton år sedan? Valde vi verkligen att det ska sitta människor och bestämma över sånt här? Att en sjuk människa måste ut i arbetslivet igen för att åter kunna bli sjukskriven. Eller att en synskadad inte ska få ha sin ledsagare utan hänvisas till hemtjänst och matlåda. Eller att flyktingar inte får åka karusell eller prata med sina döda?

Vem gjorde det valet? Inte jag, hoppas jag. Men vem vet?