Fler och fler kvinnor reser på egen hand – både i jobbet och på semester – och har ofta annorlunda krav och behov vid övernattning på hotell än vad män har.” En roll-up står placerad vid receptionen i hotellfoajén. En bild av en kvinna i naturlig storlek, blond, vacker, leende, iklädd champagneglas och badskum. Kvinnan som står bredvid, alltså jag, är på turné – trött, stel och kissnödig efter sex timmars bilfärd. I väntan på att männen framför mig i kön ska bli incheckade läser jag vidare på roll-upen: ”Därför lanserar vi First Lady – ett skräddarsytt erbjudande om hotellvistelse enligt hennes önskemål.” Männen framför mig är färdiga, tar sina nycklar, kastar en blick på roll-upen, kastar en blick på mig, och jag vet inte varför jag känner mig så obekväm?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Kvinnan. Vem är hon? Är det jag? Har jag någonting med den där badskumsmänniskan att göra? Delar vi automatiskt krav och behov enbart därför att vi definierar oss som kvinnor? Jag läser vidare: ”... är det viktigt att du känner dig hemmastadd och bekväm. Är hårfönen med? Fick jag med mig balsam? Glömde jag tofflorna?! Vi känner alla igen oss.” (Nej, måste jag inflika här. Jag känner inte igen mig.) ”Här finns en stor och härlig säng, så att du kan koppla av och ta så mycket plats du vill.” (Eftersom din plats som kvinna i exempelvis bolagsstyrelser är tämligen begränsad?) ”Och för att du ska ha det extra bekvämt är rummet utrustat med badrock och tofflor, gott om handdukar, skönhetsprodukter som badskum, schampo, balsam och lotion, hårfön, sminkspegel med bra belysning och modetidningen Elle.”
När jag läser om kvinnan First Lady så framstår hon närmast som en art. Ett fascinerande men lite krävande husdjur, vackert men dyrt. Hon framställs som underbar, njutande och excentrisk, men inte -alltför smart. Och framför allt står det klart att -kvinnan är annorlunda. Hon avviker tydligt från normen man.
Majoriteten av de som bor på hotell är män. Många mansdominerade yrken har sina anställda boende på hotell veckovis, månadsvis. Att möta en kvinna vid frukostbuffén en vardagsmorgon hör till ovanligheterna. Och kanske jobbar – nu gissar jag bara – en majoritet av de kvinnor som bor på hotell i mansdominerade yrken? I vilket fall som helst så träffar de, liksom jag, troligen en och annan man i sitt arbete och önskar att göra detta på en jämlik nivå med ömsesidig respekt, som två människor. Att då mötas av en roll-up med en badskumskvinna i hotellobbyn gör det inte direkt lättare att nå denna jämlikhet, och i männens blickar – i relation till First Lady – hamnade jag i ett obekvämt underläge. Det var nog bara jag som uppfattade det. Männen vid receptionen hade inget ont uppsåt, de bara registrerade och gick vidare. Kvar stod jag med en skavande känsla. För det är svårt att som kvinna tala om var skåpet ska stå, om samhällets bild av dig är att det enda som rör sig i ditt lilla huvud är egocentrerade drömmar om skönhetsprodukter och speglar med bra belysning. En konstant liten oro över om du glömde din hårfön? En obestridlig vilja att ständigt måna om ditt yttre för att behaga och en rädsla för trassligt hår utan balsam. Och ovanpå det, samhällets konstaterande att du är lite outgrundlig och underlig. För att du inte är man.
Eller som sexåringen funderar när han bygger med sitt lego:
”Mamma, jag tänkte inte på att legogubbarna bara var killar, förrän jag fick Lego Friends och såg att de var tjejer med smink och så. Då förstod jag att alla de andra, vanliga, är killar. Men varför kallade de inte legogubbarna för legomänniskor från början?”
