BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag vill inte veta att det häromveckan föll ned döda fåglar från skyn i Kuwait sedan temperaturen i regionen varit uppe på 54 grader Celsius. Jag vill inte ha läst vetenskapliga artiklar om att stora delar av Medelhavsområdet och Orienten i framtiden blir obeboeliga sommartid. För då kunde jag också åka vattenskoter.

För om jag inte har koll kan jag också flyga som aldrig förr. Franska Rivieran och Portugal brinner visserligen när vi landar med planet, men jag förstår inte vinken. Skönt va.

En slags märklig tröst inför snart oundvikliga hemskheter kom från meteorologen Martin Hedberg. Han sa: ”Men tänk de som kommer sen, de generationer som inte varit med om de stora klimatkatastroferna. De som inte minns. De kommer ju att leva ett bra liv. Ett annorlunda liv visserligen, men ett bra. De kommer inte att känna till något annat”.

Och jag började tänka efter. Tiden kanske läker våra sår. När globala uppvärmningen lugnat ner sig om ett antal hundra år och temperaturen sakta börjat återgå till 1900-talsnivåer.  Då har tillräckligt många generationer lagt sig på divanen och gråtit färdigt.  För vi som lever i dag sörjer faktiskt inte digerdöden. Vi fäller inga tårar för att vi utrotat den ullhåriga noshörningen eller ens uroxen. Vi gråter inte längre över Djingis Khans folkmord. Allt detta är förpassat till lägereldarnas och sagornas tid. Och med tiden kommer vår tid också att bli fornminnen, myter och föremål för ändlösa debatter mellan historiker och arkeologer.

Vi kommer visserligen ha mindre plats att bo på. Det mesta av jordbruksmarken kommer att ha försvunnit under havsytan tillsammans med många av våra storstäder. Extremväder, matbrist och sjukdomar kommer att ha sopat undan en stor del av mänskligheten, så vi har blivit färre.  Det var jobbigt när det hände. Men minnet har bleknat. Och de stora landdjur som överlevde den stora flaskhalsen har åter börjat breda ut sig över högplatåerna. Och våra solnedgångar är lika vackra som alltid.

”Den stora förbränningens tid” har förlorat sig i en sagodimma. Vi hittar gamla kraftledningar i skogen och fantiserar om vad de var bra för. Vi berättar myter om sjunkna storstäder som ligger och ruvar på fantastiska skatter. De 16-filiga motorvägarna förbryllar historikerna och man tvekar om korallrev och isbjörnar verkligen funnits eller om de är fantasifoster.

Och lärarna kommer att hålla sina lektioner:

”En gång i tiden var människan inte smartare än jäst. Jästsvampar i sockerlag förökar sig nämligen så fort att de förtär sockret de simmar i. Och när de omvandlat allt socker till alkohol blir jästpopulationen plötsligt förgiftad och tvärdör. Samma sak gjorde människan. Men med fossila bränslen. Vi eldade upp allt vi kunde hitta och hettade upp planeten så att vi närapå utrotade oss själva”.

”Är det sant! Var vi så dumma”, undrar barnen.

”Ja, men vi var mycket lyckliga. För man blir glad av att elda.”

Så vill du ändra historien, se till att mänskligheten slutar förbränna fossila bränslen även om det är kul. I stället kan vi roa oss med så kallade arkeologpranks. Här några tips:

Åk till månen. Byt ut USA:s flagga mot Burkina Fasos. Vänta på reaktionen. Bygg bara halva förbifart Stockholm. Där tunneln tar slut skriv KUKEN storstilat med en pneumatisk borr och göm dig i en skreva. Släpa upp en vattenskoter på Kebnekaises sydtopp och lägg den i ett stenröse. Och sist: Åk till Ikea. köp valfritt platt paket och gräv ned det med bara den ungerska bruksanvisningen och ta bort en skruv. Ligg bakom en sten i tusen år. Sen kommer dom. Arkeologerna. Då blir det skitkul.