Det djupaste såret som varje mars börjar blöda i mitt och mina folks sargade själ är Halabja (Helebce på kurdiska), staden vid Inirwê-berget där flera av den kurdiska poesins förnyare föddes, som Ehmet Mûxtar Caf, Bêkes, Goran och många andra. Staden som gasades ihjäl av äppeldoftande gifter den 16 mars 1988. Ingen protesterade. Saddam Hussein gav ordern som resulterade i att de ryska Mig- och franska Mirage-planen fällde bomber över stadsbefolkningen som trots det irakisk-iranska krigets misär förberedde sig på Newroz-firandet. Man ska alltid fira Newroz, det kurdiska nyåret, oavsett hur hemsk eller njutningsfull en situation är.
Saddam Hussein, de två stora blockens buspojke. Om han hade fortsatt gå västs ärenden istället för att starta ett krig mot ännu ett av dess gullebarn, nämligen Kuwait, så hade han förmodligen fortfarande suttit vid makten. Istället hängdes han vid nyår 2006. Väst ville ha en nystart, som om man kan ha nystart efter de 25 kemiska attackerna mot kurdiska städer och byar och användandet av uran i Falluja.
Allt hänger på hur många känslor som kan uppröras hos vita västerlänningar. Gärna genom autentiska foton på döda barn, för att det som händer överhuvudtaget ska få någon uppmärksamhet. Det måste vara rätt intressen, medie-narrativet måste vara på ens sida och en ska inte anses vara terrorist eller ”illegal” migrant. En annan kemisk attack skedde knappt ett år innan den i Halabja i mina hemtrakter, mot Sêx Wesanan och Balîsan, där 750 människor dog. 386 av de döda var egentligen sårade. De sökte hjälp på olika sjukhus i Kurdistan. Alla blev gripna på sjukhusen och avrättades senare i ett av alla hemliga fängelser som fanns i Irak.
Men den kända iranska fotografen Kawa Golestan, som dokumenterade Halabja och visade de hemska bilderna för världen, var inte där. Det fanns ingen där. Däremot är händelsen väldokumenterad i den irakiska underrättelsetjänstens arkiv. 750 oskyldiga människor var inte nog för att omvärlden skulle säga stopp till Saddam. Inte ens de 5 000 människor som dog i Halabja, eller de 182 000 som dödades i folkmordskampanjen Al-Anfal var nog för att västvärlden ens skulle stänga några ambassader i protest. Det enda landet som protesterade i FN:s säkerhetsråd mot den kemiska attacken mot Halabja var Mongoliet.
Men Newroz ska firas. Om fem dagar är det dags igen. Det blir det 13:e året för mig då jag inte firar Newroz i mina hemtrakter. Närmast mina hemtrakter jag har kommit under de åren när det kommer till Newrozfirandet var förra året i Idomeni, på gränsen mellan Grekland och Makedonien. Jag var med 12 000 människor som EU inte ville släppa in i sina finare delar. Kurderna startade en eld. Bergen runt omkring och de revolutionära slagorden, och den stora elden i mitten, sammanlänkade oss med alla som någonsin har dansat runt nyårselden. Myten om Newroz handlar om upprättelse och uppror. Det handlar om hur den grymme Azhdahak blir störtat av folket, ledda av smeden Kawa Asinger. Från elden kunde man se muren som hindrade flyktingarna från att ta sig till kungens gyllene palats. Några dagar senare såg jag med mina egna ögon hur människor kastade sig över muren, trotsade gummikulor av tre olika storlekar, tårgasbomber som föll överallt hela dagen, helikoptrar och kokande vatten som sprejades på människor.
Jag inhalerade tårgas 13 gånger den dagen. Stridsflygplan och helikoptrar flög på låg höjd ovanför oss. Jag tänkte på Halabja och kände mig privilegierad. ”Det finns alltid något värre”, tänkte jag, precis som pojken i Mitt liv som hund. När vi bar en sårad man till Läkare utan gränsers klinik och en tårgasbomb föll framför oss, kunde vi inte andas eller se. Det brände i ansiktet. Det finns alltid något värre, tänkte jag. Mannen vi bar på hade blivit träffad av flera gummikulor. Det hade inte jag.
Men så kan vi inte ha det. Vi behöver en stor nyårseld, där vi kan bränna världens orättvisor, murar, ojämlikheter och förtryck. Mycket är hemskt: Erdogan, Trump, IS, Exxon Mobil, slakten av världens hav och skogar.
Nyårseld ska vi ha, som flyktingarna i Idomeni, den årliga miljondemonstrationen i Diyarbakir, människorna i Halabja och många andra. Och där ska vi dansa fram en rättvis värld.