Att vi slapp försvara självklara liberala värden.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Vi som inte ens är liberala.
Vore skönt att slippa se ännu en högermänniska slingra sej ur klimatdebatten med vädjanden till folks dumhet.
Det verkar som om sommarens rekordtorka inte har räckt för att en majoritet ska inse att det behövs en omvälvande förändring av vårt samhälle. Det verkar behövas större katastrofer.
I väntan på dessa åkte jag Hurtigruten häromveckan. Det är ett otroligt vackert, majestätiskt, bottenlöst tråkigt och dyrt sätt att transportera sej på.
Vad det kostar i koldioxidutsläpp vill jag inte tänka på. Kanske nån vill räkna ut det så lovar jag att klimatkompensera.
Men jag åkte med denna båtlinje för att komma till Varangerhalvön, och flyga vägrar jag numera.
Det är så jävla bra när man säjer till musikarrangörer att man vägrar att flyga.
Plötsligt har det blivit så att dom inte pallar jiddra med mej längre, dom blir bara lite tysta i telefon och sen säjer dom att Jaha, då får vi väl titta på andra alternativ, men du vet att det tar mycket längre tid va?
Ja, det vet man ju, det tar fan ta mej 4 dar från Stockholm till Vadsø. Tåg till Narvik, buss till Svolvær, Hurtigruten i 3 nätter och 2 dar.
Och så står vi där på däck.
Allt är så vackert.
Utom vi.
Det är som om all denna skönhet gör oss stressade.
Sammanbitet koncentrerade letar vi efter den bästa bildvinkeln.
Om man som jag bara har en mobilkamera upptäcker man snart att det inte går att fånga allt det där man ser, man sätter sej ner inne vid väggen och tittar på ryggarna på fotograferna.
Många har dyra kameror med långa rör på.
Jag fotar dom istället, deras ryggar, och rören som sticker ut mot fjällsidorna.
Jag vill inte känna mej som dom.
Men nu är det ju faktiskt så att vi sitter där i samma båt.
Ett gäng sura jävlar vid världens vackraste kust.
Man måste vara ganska rik för att åka Hurtigruten.
Jag får min resa betald av festivalen, dom får väl i sin tur pengar från nån norsk oljefond.
Så jag behöver ju inte känna att jag slänger pengarna i sjön när jag sitter här och tänker.
På oss passagerare och vår impotens inför skönheten.
Skönhet är gratis egentligen.
Kanske är det just det som stressar rika människor. Här har dom ägnat all sin vakna tid åt att berika sej – och så visar det sej att det vackraste i livet är gratis.
Allt dom kan köpa för pengar är en dyr jävla kamera med långt rör på, och dom försöker fånga in skönheten för att äga den, men allt dom äger är ett kort som lämnar dom kalla och sammanbitna.
Det finns saker man inte kan äga. Det finns saker man inte kan handla med.
Luft. Känslor. Ord. Vatten. Oj javisst ja, vatten är ju nåt riskkapitalet börjar slå tänderna i.
Och känslor – jag skulle kunna sälja mina tårar i ”Så mycket bättre” om jag ville.
Allt, ja precis allt, strävar det rastlösa kapitalet att göra om till en vara, som vi alla vet.
Så till den milda grad att dess supportrar här på båten inte kan sitta och ta in landskapet utan istället står där och försöker kapitalisera det intensiva, sommarkorta livet här vid Ishavskusten.
Jag fotar också, så gott jag kan. Man kan nästan säja att jag jobbar. Åt Instagram.
Mitt yrke är en fantasi. Musik är inget man ha äga, det är ljudvågor.
Egentligen går den inte att äga.
Lika lite som det går att äga en känsla, eller en tanke. Eller en DNA-kod.
För att ha nåt att leva av har jag accepterat fantasin att musik går att köpa och sälja.
För folk pröjsar.
Så jag säljer musik.
Men musik spelades långt innan den blev en vara.
Om det så bara var att nån blåste i en benpipa.
Jag spelade musik långt innan jag fick betalt för det.
Tänk om vi slapp prostituera oss för att överleva. Jag skulle nog spela mycket mera nuförtiden om jag inte hade sålt min musik. Nu blir jag lite trött, faktiskt, när jag tar fram gitarren.
1930 spådde John Maynard Keynes att hans barnbarn bara skulle behöva jobba 15 timmar i veckan.
Eftersom mat och allt annat vi BEHÖVER skulle bli mer och mer effektivt producerat tänkte han sej att resten av människors tid skulle kunna ägnas åt Fri Tid, en ”fritidens och överflödets tid”.
Och han fick rätt.
Till en början; mellan 1930 och 1970 fanns ett klart samband mellan ökad produktivitet och mindre arbetstid.
Efter det har produktionen ökat ännu mer, men arbetstiden har inte minskat.
Hälften av amerikanska kontorsarbetare säjer att dom inte finner ”mening eller betydelse” i sitt arbete.
37 procent av alla britter anser att deras jobb inte ger något ”betydelsefullt bidrag till världen”.
Och låtsasjobbandet, alltså att man låtsasjobbar, är enormt utbrett. Som vi alla vet, om vi är ärliga.
Ja, ni fattar vart jag vill komma: 6 timmars arbetsdag.
Eller vafan, slå ut 15 timmar på 5 veckodar så blir det 3 timmar.
Om vi skulle avskaffa alla onödiga jobb, exempelvis att ägna sej åt att manipulera människor att köpa massa skit dom inte behöver, om vi skippar miljöfarliga verksamheter som bensinmacksföreståndare, flygbranschlobbyister och professionella klimatförnekelse-twittrare.
Och så delar vi på det nödvändiga arbetet.
Då kan jag spela gratis. Om lusten återvänder.
Till dess så tänker i alla fall jag rösta på det parti som offensivt driver frågan om arbetstidsförkortning på hårdast möjliga vis. Dags att gå till offensiv nu och sluta tjafsa om självklarheter som mänskliga rättigheter och klimatkatastrofens realitet.
