Den här våren har jag ägnat åt att diskutera normer med människor som går på högstadiet. Vi har turnerat runt i klassrum med föreställningen Artikel 3, Teater Martin Mutter i samarbete med RFSL, och samtalat kring hbtq-frågor, diskriminering och mänskliga rättigheter. Vi har frågat oss varför vi gör som vi gör och varför vissa personer blir exkluderade. Och trots att homofobin ibland sipprar fram under kepsarna, så slås jag av hur kloka och medvetna de unga är i dag. De vet exakt vad en norm är. De vet att de påverkas. De berättar upprört om inspo-bilder, sociala medier, likes och dislikes. Någon säger: Det är ju självklart, får du 200 dislikes på en tröja du köpt så tar du inte på dig den igen! Jag funderar över hur det känns att vara ung i dag? Hur är det att vara så medveten om det normfängelse du inte kan rymma ifrån?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Själv visste jag ingenting om normer på högstadiet. Det var inget ord vi använde. Det var som det var och det var sanningen. Den allsmäktiga.
Levisjeans och skjorta. Solariebränna. Sprayad pufflugg, tyst som en mus och inte äta mer än smulor i matsalen. Så var det bara. Hur skulle det kunna vara annorlunda, när annorlunda var fel? Men vi hade Ellen H i klassen. Ellen H hade svarta kläder med hål i. Tunga kängor. Ring i näsan. Ellen H vågade ligga och flyta på rygg mitt i simbassängen. Länge låg hon där på det djupa, ensam, utsträckt, avspänd, med det långa svarta håret som ormar i vattnet, som Medusa. Helt oberörd av klassens blickar. Det var bilden av mod för mig. Jag var imponerad, skräckslagen och paralyserad. Så där gör man ju bara inte!
Hur skulle det gå för Ellen H i dag? Hur mycket punk orkar en tonåring vara? Hur många dislikes i sociala forum skulle hon ha mäktat med innan hon gav upp och smälte in i massan? Samtidens sociala tummar gör bilden så tydlig, du får en exakt siffra på hur fel du är. Du får ett skrivet kvitto på ditt utanförskap. Och plötsligt slår det mig: I de drygt 30 klasser vi har träffat under våren har vi inte stött på en enda punkare! Inte en enda!
Och vi frågar eleverna vilka de tror påverkas mest av normer, unga eller vuxna? Unga, svarar de, för vi vill passa in. Vill inte vuxna det då? Inte på samma sätt, säger någon. Vuxna bryr sig inte, de har ju redan hittat sig själva.
Och jag skulle vilja tala om för dem hur fel de har. Jag vill berätta om alla vuxennormer kring skidresor och köksinredning, inkomster och badrum. Facebookbilder som krampaktigt visar på lyckan i att tillhöra normen, det självklara. Jag vill beskriva hur svårt det kan vara att känna sig inkluderad i en by där du är ny. Jag vill berätta om den spända stämningen på föräldramötet när jag ställde frågan om mitt barn var den enda i klassen som inte hade en smartphone. Tystnaden. De medlidsamma nickarna. Pinsamheten som uppstod då jag försökte lätta upp stämningen genom att skämtsamt visa upp min gamla knapptelefon. Ingen tyckte att det var roligt. Det var bara tragiskt och konstigt. Och inom några veckor efter föräldramötet hade känslan av att inte tillhöra gruppen, rädslan för att mitt barn skulle hamna utanför, fått mig att införskaffa två stycken smartphones – en till honom och en till mig. Nej, vi vuxna är långt ifrån opåverkade av normer. Kanske är vi bara inte lika klarsynta som de unga.
Någon i klassen säger: Vuxna är inte lika öppna i sitt dissande som vi. I stället för att säga något direkt till sin arbetskamrat, eller trycka på dislike, så går de hem och säger till sina barn att hon på jobbet är en konstig idiot. Det gör min pappa. Så egentligen är det kanske inte så stor skillnad?
