Strax före corona bröt ut ordentligt i Sverige befann jag mig på ett sjukhus i Kapstaden för att lära mig mer om traumakirurgi. Även om Stockholm har blivit en våldsam stad, med mer skjut- och knivvåld per capita än någon annan stad i Europa så kommer vi inte i närheten av det utbredda våldet i Sydafrika. Om du kommer in med en allvarlig skada till Karolinska Sjukhuset blir du omedelbart omhändertagen av ett team bestående av kirurg, narkosläkare, röntgenläkare, ortoped, operationssjuksköterska, anestesisjuksköterska och akutsjuksköterska. Inom bara några minuter kan du ligga i röntgenmaskinen eller på operationsbordet. Det är ett otroligt välsmort maskineri som lyckas rädda patienter med svårast tänkbara skador.
Med detta som referens kom jag till Tygerbergsjukhuset i Kapstaden. Unga människor med skottskador i buken kunde tvingas vänta i två dygn innan de togs till operation. Under mitt sista pass på sjukhuset fick vi in en ung man som fått en kula precis under nyckelbenet. Här går stora kärl, sköra och svåråtkomliga, och det är en stor risk att patienten förblöder. Det är helt enkelt en av traumakirurgernas värsta mardrömmar. På vägen till sjukhuset hade den unga mannen redan hunnit få ett hjärtstopp, men som tur var hade blodcirkulationen återvänt tack vare ambulanspersonalens insatser. Den här mannen borde ha opererats utan fördröjning. Han hade lågt blodtryck och hans hjärna hade förmodligen redan tagit skada, men det skulle ändå ta mer än fyra timmar tills patienten låg på operationsbordet. Vi lyckades reparera skadan på kärlet men hans kropp och hjärna hade vid det här laget tagit så mycket skada att utsikterna för överlevnad och någon form av dräglig livskvalité var minimala.
Det kändes förjävligt att ge beskedet till hans mamma och bror. Vi sa att vi hade gjort allt vi kunde och det var sant. Men jag vet samtidigt att den unge mannens liv förmodligen hade gått att rädda om han hade opererats i tid. Hade mannen kommit in på Karolinska Sjukhuset med samma skada hade han antagligen levt idag. Jag tänkte för ett ögonblick att jag inte längre ska klaga på vården i Sverige och skämdes något för att jag inte gjort annat än att spy galla över svensk sjukvård i alla mina texter så långt jag kan minnas.
Men sedan återfick jag förståndet. Anledningen till att vi i vården kämpar för våra villkor, som ännu är betydligt bättre än i stora delar av världen, är inte för att vi är bortskämda utan för att vi inte vill se en liknande situation som den i Sydafrika här.
Tycker ni att det är en extrem jämförelse, att det skulle kunna bli lika illa som i Sydafrika?
Kanske, men utvecklingen av svensk sjukvård är oroväckande och den blir alltmer orättvis.
Ni måste förstå att det bara är vi, vårdpersonalen och folket, som kommer att försvara tillgången till säker sjukvård för den breda allmänheten. Många i överklassen har redan privata sjukförsäkringar och det ligger inte i deras intresse att kämpa för den rätten. Politikerna är mer lojala mot vårdföretagen än de är sina väljare.
Så, vilka är det som upprätthåller patientsäkerheten, om inte vi?
Det var tack vare vårdpersonalens och folkets protester som regionpolitikerna backade om sina varsel på Danderyds Sjukhus och Södersjukhuset. Det är tack vare decennier av organisering och kamp som vi åtnjuter en välfärd och sjukvård i världsklass. Jag är dock rädd att vi har haft det så bra så länge nu att vi har glömt att en sådan vård inte kommer gratis. Därför ska vi aldrig ursäkta de problem som finns inom vården i Sverige idag, med att det ser värre ut någon annanstans.
Så sluta aldrig protestera, för det är bara folkets protester som kan sätta stopp för denna nedåtgående spiral.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.